Det digitala gör mig förbannat uttråkad
Det är lika bra att jag säger det direkt. Jag jublade när det digitala kom. Den trötthet jag kände inför det analoga var monumental. Jag hatade att stå i mörkrummet och kopiera och jag retade mig till förbannelse på dessa ständiga kostnader i form av film och framkallning som orsakade djupa hål i lädret.
Därför är det ganska märkligt att jag knappt sju år efter att helt och hållet ha gått över till framtidens teknologi känner ett så gigantiskt ointresse inför det digitala. Varje gång jag håller i mina både dyra och otroligt fina digitalgrunkor känner jag en slags tomhet. Men när jag tar i mina analoga kameror från förra århundradet njuter jag i fulla drag.
Jag vet över huvud taget inte vad detta beror på. Kanske borde jag gå till hjärnskrynklaren och få problemet utrett, eller också är det bara så att den tidens kameratillverkare var duktigare på att göra kameror med själ? För det finns faktiskt inget som säger att det vi kallar för utveckling är det samma som förbättring. Även om många ofta inbillar sig det.
Ja, tekniken har såklart blivit bättre. I alla fall om man gillar tusenmiljoner knappar, menyer i trehundra nivåer, filmmöjligheter, radiostyrning och GPS. Men har handhavandet blivit bättre? Är moderna kameror egentligen så otroligt mycket mer användbara för en fotograf om man tänker efter? Och är de snygga?
Fast kanske beror mitt uttråkade tillstånd på digitalkamerans oändliga perfekthet. Det går knappast att misslyckas längre. Du kan lätt köra med full automatik i alla situationer. Kameran tänker åt dig. Om du mot förmodan skulle misslyckas finns dessutom hur många datorprogram som helst som kan rädda dig efteråt.
Men livet behöver ju dalar lika mycket som toppar. En ständig våg av framgång tar bort tjusningen med att vara kreatör. Det är i misslyckandets kranka ögonblick du förstår vad som är bra – på riktigt. Det är då lågan tänds som får dig att göra bättre ifrån dig nästa gång.
Jo, jag vet. Den analoga tekniken har sina brister. Ta exempelvis ett svartvitt negativ. Organiskt, kornigt, individuellt, vackert. Jämför med digitalfilens plastiga, slätstrukna perfekthet. Det är ju…perfekt. Nej, nu låter jag som en gubbe fast jag ännu inte fyllt fyrtio. Hur ska detta sluta?
/Torbjörn
Då jag säljer en kamera i fotobutiken där jag arbetar försöker jag sälja 2 och 4 gb minne, många köper detta och lyder mitt råd att lägga 200 bilder på kortet och sedan ta fram de 100-150 bästa i pappersformat, skaffa album och klistra in som tidigare.
Alltså fota digitalt men tänka analogt.
Sen finns det de kunderna som tittar konstigt på mig när jag lägger fram dessa båda minneskort och sedan hämtar de andan och säger
- Finns det inga större,
- Jo vi har 8 gb också
- Har du inte 16 eller 32 gb?
- Jo, visst har vi det
Jag tror att den viktigaste fotoprylen efter kamera optik och minneskort är ett stativ, för att backa bak en bit och börja planera sin fotografering. Även om du kör digitalt kan du säga att du max ska ta 36 bilder, du kan ta bort och när du är hemma lassa du in 36 bilder i datorn.
mvh
Morgan Larm
En som fotar med storformat och 120 samt småbild och som älskar att dra fram filmen
Själv tar jag kanske lite väl många kort ibland men jag är inte rädd för att rensa friskt och bara behålla ett fåtal som blev lyckade.
En liten devis jag har läst: A picture says more than a thousand words but a thousand pictures says only one, why ?
Fast jag förstår din poäng. Personer med bättre disciplin kan nog klara av det! :-)
De digitala bildfilerna är däremot ett problem ibland. Vissa bilder blir själlösa när de är tekniskt perfekta. Det behövs lite ruffighet, lite korn, som gör bilden levanda. Ibland kan en digital bild kännas oäkta för att den är så perfekt. En de ruffar till sina digitala bilder men jag har inte riktigt kommit över den tröskeln.
Undrar om vi snart kommer att eftertrakta gamla digitala kameror för sitt brus. En Nikon D100 blir högvilt.
Jag tror inte du är ensam om att vara lite digitalt uttråkad, det är ju mainstream. Men frågan är om det verkligen är digitaltekniken du är frustrerad över, eller om det är din starka vilja att utvecklas?
jag är sugen att prova att återuppta analogt mellanformat för att de ger ett annat uttryck, men analoga småformat är jag inte helt överens med.
Men jag tror också det beror på den taktila aspekten, som du skriver. Plus de digitala bildernas charmlöshet. På något sätt tänker jag också på uttrycker "easy come, easy go" även om det inte är klockrent i sammanhanget. Med det menar jag att det ur vissa aspekter är för lätt.
Det här är ingen livskris Joakim. Lämna psykologen utanför. Varför ska man lämna ett lyckligt stadium?
Håller verkligen med om att det är tråkigt att sitta i timmar och sålla bland hundratals, ja ibland tusentals bilder. Något som allt för lätt blir resultatet när man fotar digitalt.
Du har för övrigt rätt. Jag får lämna hjärnskrynklaren utanför! :-)
Man skall bara ha kul! Å alla skall kunna vara med! ;) Direkt liksom!
Marknaden e smart! Och väldigt snäll så klart! ;)
Se'n finns det alltid människor som inte nöjer sig med en Swiss army knife med etthundratrettiosex funktioner,
förutom förstoringsglas, tand och nagelpetare, utan vill pröva en annan sorts kniv...
Kanske en kniv med mönstervällt knivblad, bara för att pröva en annorlunda "skärpa"....
B)
Tänk vilken frihet vi har med alla valmöjligheter som presenteras för oss! :)
B)
Med några basala grundkunskaper behöver man inte hålla reda på så mycket sedan.
När jag köpte nuvarande digitalkompakt var manualen på 260 sidor! För en kompakt...
Istället för bländare, tid och avstånd (tre saker) skall man lära sig hantera ett antal program, som t ex "Porträtt", "Kvälls-snapshot", "Inomhus", "Lövverk" etc, och någorlunda veta vad de gör.
Jag kommer också ihåg en gång i tiden när man började göra hemsidor. En kompis hade inte fått till så mycket mer än en förstasida, för han hade inte hunnit lära sig MS Frontpage tillräckligt än. Själv använde jag Notepad...
Den var kul! :-) Tack för kommentaren! :-)
Nu när alla har någon typ av digitalkamera i handen så blir återigen den komplicerade och tidskrävande mer fint så att säga.
Jag brukar titta på mina gamla papperskopior. Jag ser inte DET som alla verkar prata om just nu. Att det är magi med det. Jag ser och känner ingen magi.
Jag ser om en bild tilltalar mig, men hur den blev till? Det har ingen betydelse. Det är slutresultaten som räknas.
Sen om man nu återigen vill stänga in sig i ett mörkrum och få en kick av ångorna, och kanske kunna smita undan familjen på en fint sätt är en annan historia.
/antonia