Är vi som gatufotar idioter?
Jag går ner för gatan med min Canonet QL17 skjutklar i handen. Filmen är framdragen, skärpan är på hyperfokalavstånd och kameran är inställd på 1/250-dels sekund och bländare 11. Solen skiner, det är människor på gatorna - jag känner mig redo och taggad.
Det kommer några unga officerare från marinen emot mig. Det är en fin och varm vårdag och de har köpt glasstrutar som de äter på. Jag ser en bild framför mig. Därför höjer jag snabbt kameran och klämmer av en exponering, och så en till.
– Vad gjorde du? Vad är detta? Frågar plötsligt en av officerarna förvånat men inte otrevligt. Jag ler glatt men säger inget utan går oberört vidare som man bör göra enligt gatufotokonstens oskrivna regler.
– Nähä! Hör jag honom säga medan jag lunkar iväg. Jag fortsätter gatan fram utan att svara.
Efteråt börjar jag fundera. Det finns människor som går in för grejer så hårt att de förlorar omvärldsperspektivet. Har jag blivit en sådan? Har allt surfande på diverse fotosajter där vi fotografer snöar in oss på vår skit gjort mig till en nörd? Ja, helt ärligt! Vad fan håller jag på med egentligen?
Jag inser att jag inte har något riktigt bra svar på min egen fråga. Visserligen kan jag dra till med påståendet att jag dokumenterar min samtid och att bilderna som jag tar förmodligen kan bli väldigt intressanta redan om några årtionden.
Men förutom det agerar jag av ren egoism. Är det rätt av mig? Jag hoppas det, men helt säker är jag inte. För det är ett slags utnyttjande av andra människor och jag förstår om det jag sysslar med kan verka både obegripligt, idiotiskt och rent av provocerande för de människor som är utanför den lilla, lilla bubbla som vi fotografer befinner oss i.
Hursomhelst, här kommer ett gäng bilder från den senaste rullen. Det är en Ilford Delta 100, framkallad elva minuter i D 76 1+1.
Förresten. Jag vet det så väl, ändå gör jag misstaget. Det vill säga att jag kör med för långsamma slutartider ibland. För även om man bara fotograferar människor på stan så bör slutartiden vara minst 1/500-dels sekund. Annars riskerar det att bli suddigt.
Därför bjuder jag på två bilder som kunde varit lite småkul. Om skärpan hade suttit, vill säga.
Slutligen, två konstiga bonusbilder! ;-)
Fina bilder, i vilket fall!
/Jimmy
Jag förklarar bara om någon verkligen på allvar frågar mig vad jag gör. Och då alltid artigt och vänligt, såklart. Men inte om någon bara slänger ur sig en fråga i farten utan att stanna.
Att jag inte gör det hela tiden beror på att man då riskerar bli indragen i långa diskussioner varje gång man har tagit en bild. Tillslut får man ägna sig mer åt förklarande än fotograferande.
Jag gjorde det misstaget själv i början och insåg att det inte var hållbart. I alla fall inte ur ett egoistiskt och rent fotografiskt perspektiv.
Skämt o sido så kan man känna sig lite knäpp ibland, speciellt om man kör avdelning "öppen fotografering" och väldigt nära o personen i fråga blir sur. Om personen ifråga känner sig kränkt så ska man givetvis be om ursäkt och inte svamla för nycket om sin "konstnärliga frihet".
Så tycker jag.
Tommy
Tack för din kommentar!
Man måste närma sig människor med respekt, sedan när man nått in, innanför deras intigritet, då kan man börja ösa på, för då är man polare, kommer att ge dom kopior osv och den relationen kan man upprätta på tio sekunder om man har rätt inställning. Det är svårt att börj amed ett tjuvskott, och sedan förklara sig,. Då har man redan förlorat matchen,,, förklara vad du gör, ta bilden, och dra... som Fantomen, tror jag det var`???
Här kommer förresten ett citat av dig: " lyssna inte för mycket på vad andra tycker"
Jag skojar bara! ;-) Det du skriver låter vettigt och jag ska ärligt fundera på dina synpunkter. Men samtidigt måste jag även rota lite i min egen låda.
Du förstår vad jag menar.
Vissa visar sina medmänniskor respekt om de känner sig illa till mods, vissa gör det tydligen inte...
Mm, jag lyssnar gärna på folk som tilltalar mig efter jag fotograferat dem. Och om de inte blir otrevliga, så har jag svar på det mesta. Jag är bara ärlig och om de ber mig att radera bilden, så säger jag att det ej går då det är filmrulle med flera bilder. Men jag föreslår att jag inte ska använda just den bilden. Dock om folk inte kan föra en diskussion på normal nivå, då går jag bara därifrån.
Tack för din kommentar!
Okej, till saken. Om man är så pass bra fotograf som du är o dessutm helt klart har stora ambitioner, då bör man också kunna tala i klartext. Den här bilden med sjömännen är dåligt komponerad. De är mitt i bilden, inte frigjorda från bakgrunden och bär en känsla av att du inte vågade riktigt. Sådana bilder tar vi alla hela tiden. De andra bilderna är lite för långt ifrån. De bästa är de utan människor.
Vad gör vi åt situationen? Jag tror vi inte ska göra våld på oss, vara som schyssta medmänniskor på gatan, närma oss folk som vi vill bli närmade. Inte kasta oss över människor eller tjuvknäppa.
Ditt problem i den lilla staden är att det sker så lite, folk upptäcker dig på gatan. Då har du två alternativ: ta kontakt eller uppsök mer livliga miljöer. Jag menar, möter du en människa på gatan och slänger upp kameran och tar en tjuvbild så skulle jag bli irriterad som fan. Du mnåste alltså hitta ett sätt att närma dig människorna, komma nära dom, rotera, ge dom kopior senare osv,,,
Bra att du gjorde det här inlägget, ut o plåta mer, men om jag var du skulle jag sluta lägga våld på mig, kanske träna mer på att komma nära människor i alla situationer och då låta kameran följa med. Alltså utveckla min personliga attityd, värme, glädje, närhet, förmågan att glida in i olika miljöler,,,o sedan plåta då du glidit in,,,ha det gott
m
När jag skriver i min blogg så försöker jag vara ärlig både mot mig själv och mot dem som läser. Därför ventilerar jag funderingar, problemställningar och frågor som dyker upp på vägen. Jag visar också upp misslyckade bilder (även om många fotografer anser att det är det sista man ska göra) för att illustrera mina texter.
Jag är väldigt medveten om att bilden på officerarna inte får någon att trilla av stolen. Så länge (och så mycket) har jag trots allt fotograferat. Däremot funkar den bra som dokumentärbild, anser jag. Speciellt om man kommer från Karlskrona och vet hur det brukar se ut här så är det en extremt typisk bild.
Jag lyssnar gärna på fotografer som är rutinerade och erfarna. Man kan alltid snappa upp bra erfarenheter och bli bättre själv. Jag funderar därför redan över det du skriver och jag ska helt klart testa mig fram och se om jag kan dra nytta av dina tankar. Och i grunden håller jag definitivt med dig om att det måste ske med respekt och värme. Helt klart.
Men som jag skrev i förra svaret till dig så måste jag samtidigt köra min egen grej också och se vart den bär. Och det vet jag att du inser.
Tack för dina tips!
Alf