SE BILDEN: Därför köpte jag en Leica M2

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Det är väl lika bra att jag inleder med en varning: Detta är ett riktigt nördigt blogginlägg! Eller, ett som är ännu nördigare än vanligt, kanske är en bättre beskrivning. Så om du har svårt för ältande kring specifika kameramärken, analogt fotograferande och så vidare – då är det nog bättre om du läser något annat. 

Hursomhelst så har jag återigen gått och blivit ägare till en Leica. För några veckor sedan införskaffade jag mig nämligen en silvrig M2 och objektivet Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. Att det blev en Leica och just av modellen M2 beror i huvudsak på tre saker.

Först och främst mina kassa ögon.

Jag har haft dålig syn hela livet och det har verkligen inte blivit bättre med åren. Så när jag drog igång mitt analoga fotograferande igen i början av året, blev det plågsamt tydligt för mig hur svårt det är att sätta skärpan med mina manuella spegelreflexkameror. Något som är betydligt lättare med en mätsökarkamera. 

En annan anledning är att Leicas kameror är förhållandevis små, smidiga och enkla att ha med sig. Faktiskt inte särskilt mycket större än Fujifilms X100-serie (om än betydligt tyngre). Och ni som känner mig vet att jag alltid har föredragit små kameror. 

Att det blev en M2 beror dels på att de fortfarande går att hitta för någorlunda rimliga priser i sammanhanget, och dels på grund av att de är så sjukt välbyggda. Dessa små mekaniska underverk är också fantastiskt tillfredställande att plåta med, enligt min mening. 

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Men blir bilderna bättre nu när jag främst kör analogt och med Leica? Kanske, kanske inte! Fast det är såklart inte därför jag håller på med det här.

Som jag har nämnt i tidigare inlägg handlar det för mig om att dra ner tempot, plus att jag gillar den taktila känslan i gamla analoga kameror. Det vill säga tyngden, precisionen, mekaniken, återkopplingen när man trycker på avtryckaren, och så vidare.

Men också att det är mycket svårare och mera utmanande att fota analogt än digitalt. Något som jag går igång på.

Sedan finns det en faktor till och det är att jag måste vara mer fokuserad på det jag gör. Det analoga kräver en högre närvaro. I alla fall för mig personligen.  Och det är också något som jag gillar. 

Fotograferat med Pentax LX och SMC Pentax-M 50 mm f/1,7.

Sedan har jag såklart återupptäckt allt det jobbiga med det analoga. Hur lätt det är att missa skärpan, att exponera fel, att ha glömt bort att dra fram filmen och allt det där andra.  

Fast just nu gör det mig inget alls. Så länge det är kul kommer jag att köra på. Detta ingår också i de där svårigheterna som sporrar mig.

Bilderna i det här inlägget kommer för övrigt från mina två senast soppade rullar. Och i nästa inlägg lär jag antagligen avhandla detta med film, framkallning, digitalisering och så vidare. 

Så nu är ni förvarnade om det också :-)

Att fotografera med en manuell kamera när det är växlande molnighet och solen kommer och går på sekunden, är en utmaning. Just därför blev den här bilden något överexponerad. Men jag lyckades fixa till den bra i datorn. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Den här bilden blev något underexponerad, vilket helt och hållet berodde på min egen klantighet. Glömde ställa om kameran innan jag knäppte. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. 

Oskarpa bilder är något man blir van vid som analog gatufotograf. Den här bilden tog jag medan jag backad ut ur en tunnelbanevagn, samtidigt som dörrarna stängdes. Kameran var inställd på 1/30-dels sekund och objektivet på bländare 2,0. En kombo som för övrigt verkar ge bra exponering i tunnelbanan. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Så här ser det ut på min analoga hylla just nu. Jag har visserligen fler gamla kameror i mina gömmor, men det är dessa tre som jag använder för tillfället. 

SE BILDEN: No more Fujilove...

Under sommaren har jag sålt mer än hälften av mina Fujifilmprylar. Bland annat ett antal objektiv och min X100V. Något som jag delvis har gjort för att finansiera ett annat köp – men också av andra skäl.

Mer om det längre ner.

När det gäller mitt fotograferande det här året så kan jag inte låta bli att citera Eddie Meduza: Det började så bra på alla sätt och vis, men nu så har det gått åt helvete precis.

Ungefär så har det känts.

I början av året fick jag upp ånga ordentligt, sedan kolliderade jag med verklighetens karga klippvägg. Det vill säga jobb, hus, familjeliv och allt det där. Fotograferandet tog mer eller mindre tvärstopp.

Men tro nu bara inte att jag har gett upp detta med att enbart fotografera i svartvitt som jag lovade i början av året. Eller projektet med att plåta analogt. Absolut inte! Tvärtom så har jag investerat i några riktig schysta analoga grunkor. Bland annat en Pentax LX med ett par fina gluggar och så har jag skaffat mig en fin 35:a till min Olympus OM 1n.

Men framförallt så har jag köpt mig en Leica M2 och ett Voightländer Ultron 35 mm f/2,0.

Ja, ni läste rätt! Jag har gått och blivit en sådan där Leicagubbe - igen! Ägde ju som vissa av er känner till en M6 för några år sedan som jag sedan sålde. För övrigt den enda kamera som jag någonsin har ångrat att jag gjorde mig av med.

I ett kommande inlägg ska jag förklara varför det blev just en M2, men också vad jag har återupptäckt nu när jag börjat plåta analogt igen. Och så ska jag visa några av mina senaste analoga alster. 

Men mina Fujifilmprylar, då?

Jo, jag kom till ett par viktiga insikter i sommar.  Dels att jag inte är någon professionell fotograf längre och så inte har varit på många år. Jag har ägnat mig åt ett självbedrägeri och inbillat mig att jag behöver en stor kamerautrustning. Men det gör jag inte. 

Istället har det varit läge att skala ner och rikta mitt fotografiska fokus mot det som jag verkligen gillar: Gatufoto! Men också att hitta ett lugnare och mera eftertänksamt  tempo. Något som jag verkligen känner att jag behöver just nu.

Sedan har jag i ärlighetens namn rätt länge varit lite trött på Fujifilms kameror. Missförstå mig rätt, jag tycker de är bra i det stora hela, men de har en del konstigheter och annat för sig som har stört mig. 

Så nu har jag bara kvar min XT-4 och tre gluggar. Å så min gamla slitna X-Pro2, förstås. Men den räknas nästan inte. 

Kanske behåller jag tillslut bara min X-Pro2 och ett par gluggar. Tror det räcker.

SE BILDEN: Gatufotopodden - Simon Johansson

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden! Den här gången pratar jag med Simon Johansson. Fotografen som rör sig i gränslandet mellan dokumentärfoto och gatufoto där han blandar bilder på totala främlingar med bilder på bekanta, nära och kära.

Under en workshop i Neapel med Anders Petersen lärde han sig vikten av att "dansa" runt motivet, något som han menar har haft en tydlig effekt på hans bildskapande och inte minst gjort hans bilder bättre.

Simon Johansson har rötterna i Gamla stan i Stockholm, men har tillbringat mycket tid på Öland. Något som i allra högsta grad har påverkat hans fotograferande och var han finner sina motiv.

Trots att han nästan enbart fotograferar digitalt så har hans svartvita och korniga bilder en tydlig analog känsla. Han vill helst att det han gör ska väcka betraktarens nyfikenhet, att det ska finnas ett frågetecken efter.

Simon Johansson har fått flera utmärkelser och stipendier, gett ut fyra stycken böcker, varav den allra senaste släpptes förra året. Och till hösten ställer han ut på Stadsmuseet i Stockholm.

Allt detta och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Vi diskuterar också fem av Simons bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Simon Johansson i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091.rss

Simons bilder som diskuteras i podden:

SE BILDEN: Tri-X, skärpeproblem och analog fotoglädje

I går rev jag av de sista exponeringarna på Tri-X-rullen som satt i kameran. Visst, jag stressade mig litegrann igenom de sista rutorna, det får jag väl erkänna. Men det var för att jag verkligen ville se resultatet jämfört med Kentmere Pan 400 som jag använde senast och tyvärr inte blev särskilt nöjd med.  Sedan var det verkligen inget vårväder på stan utan kallt och eländigt. Så efter tre timmars harvande var jag genomfrusen och ville bara åka hem och värma mig med en kall öl och lite filmframkallning. 

Fast det jag allra mest var nyfiken på var hur jag hade lyckats sätta skärpan den här gången. För utan att ljuga så blev jag i det närmaste chockad när jag spanade in mina två första rullar. Till min stora förvåning satt skärpan fel på majoriten av bilderna. Jag trodde inte att det var sant och tänkte att det måste vara fel på objektivet som jag nyligen skaffat mig- ett Olympus Zuiko 35 mm f/2. 

Men så verkar tack och lov inte vara fallet. Jag testkörde ett gäng bilder hemma i trädgården på olika avstånd och bländare, men också med olika objektiv, och allt såg bra ut (förutom att dessa gamla 70-talsgluggar är rätt softa). Så det handlar alltså högst sannolikt om skit bakom spakarna, vilket var en lättnad. För det är betydligt enklare att skärpa till sig själv, än ett oskarpt objektiv. 

För övrigt njuter jag för fulla drag just nu när jag är ute med kameran. Jag går sakta. Stannar upp och hänger en stund på strategiska ställen. Knäpper av något enstaka skott när något bildmässigt dyker upp framför linsen. Jag pratar med folk och tar porträtt när jag hittar någon som som jag tycker sticker ut från mängden. Just nu vill jag bara ha kul och inte känna någon press. Det får bli vad det blir. Bra eller dåligt känns inte superviktigt. Målet är att återigen komma in i det analoga och att fotografera med svartvit film. 

En annan sak som jag har insett är att jag behöver bygga upp ett system kring framkallning och digitalisering. Just nu är det för bökigt, segdraget och opålitligt. Inte minst behöver jag hitta en bättre metod för att digitalisera negativen. I alla fall om jag långsiktigt tänker hålla på med det här, vilket det definitivt känns som just nu. 

Slutligen så kan jag säga att resultatet som jag fick med Tri-X verkligen överglänste det som jag fick med Kentmere. Att det skulle bli så visste jag såklart redan innan jag hade framkallat filmen. För det är knappast första gången som jag använder Tri-X 400. Samtidigt blev det så tydligt hur otroligt bra Kodaks svartvita filmemulitioner är. Men så är det en betydligt dyrare film än Kentmere också. 

Fast jag tänker inte ge upp när det kommer till Kentmere bara för det. Inte minst eftersom jag har köpt på mig en sisådär tio rullar. I mitt förra blogginlägg fick jag dessutom några bra tips som jag tänker testa (tack för det). Sedan får vi se hur det blir. Kanske kan jag lära mig att uppskatta Kentmere också. 

SE BILDEN: Svartvit film - Kentmere eller Tri-X?

I mitt förra blogginlägg skrev jag om glädjen och utmaningarna med det analoga. Detta eftersom jag nyligen har börjat plåta med film igen efter flera års uppehåll. Som jag också skrev senast känns det riktigt roligt och inspirerande. Lite som att hitta tillbaka till en kär gammal vän. 

Den här gången tänker jag avhandla detta med svartvit film. För första gången i livet har jag nämligen provat Kentmere Pan 400. En film som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till? Jag vill gilla den, men min initiala erfarenhet har varit dålig. Fast kanske kan den uppfattningen ändras? 

Kentmere Pan 400 är en av de billigaste filmerna som finns på marknaden, även om jag tycker att närmare hundra spänn för en rulle film är saftigt det också. Filmen är inte dålig, det vill jag inte påstå. Men jag upplever den som grådaskig, kontrastlös och framförallt känns bilderna väldigt mjuka och utan riktig skärpa.

Mitt problem är sannolik att förra gången som jag fotade analogt så använde jag mer eller mindre uteslutande Kodak T-Max. I mitt tycke den överlägset bästa svartvita filmen på marknaden. Sedan är jag såklart också påverkad av det digitala som ger superskarpa bildfiler. 

Samtidigt har jag läst på nätet att det går att få betydligt bättre resultat med Kentmere om man använder rätt sorts framkallare. Problemet är bara att jag inte har hittat några uppgifter om vilken den rätta framkallaren i så fall skulle vara. Kanske är det någon här på Fotosidan som vet?

Jag har i alla fall satt i en rulle Tri-X i kameran nu och det ska bli intressant att jämföra negativen från de båda filmerna när Tri-X-rullen är exponerad och framkallad. Hoppas därför att jag hinner ut på stan en sväng nu i helgen. För jag är bra sugen på att göra den här jämförelsen.