SE BILDEN: Det analoga är som ett slag på käften
Att plåta analogt kan verkligen vara utmanande. Det finns alltid saker som kan strula till det för en. Är det inte det ena, så är det det andra.
När jag i våras drog igång mitt analoga fotograferande igen lyckads jag inte riktigt få till skärpan i bilderna. I alla fall inte när jag skulle ta gatuporträtt och verkligen ville sätta skärpan med precision på någons ögon.
Att det blev så berodde bland annat på min ovana vid att använda manuella gluggar, men också på att jag har lite taskig syn.
Tack och lov har jag nu fått ordning på skärpeproblemet. Fast nu har ett nytt dilemma dykt upp.
Nu är det negativen som blir för tunna. Något som bekant gör att negativen tappar information i lågdagrarna och så blir de grovkorniga och fula också. Därför försöker jag just nu att utreda varför det blir så här och jag jobbar med två parallella spår.
Det ena är att jag inte riktigt har vant mig vid hur mycket ljus en ISO 400-film faktiskt behöver. Efter att ha plåtat enbart digitalt i många år nu har jag glömt bort att du en solig dag kan vara tvungen att gå ner till 1/125-dels sekund och bländare 4 på en skuggig och smal storstadsgata som är omgiven av höga hus.
Visserligen har jag tillgång till ljusmätare, men den använder jag inte hela tiden. Ibland försöker jag gissa exponeringen utifrån Sunny 16-metoden, vilket jag uppenbarligen misslyckas med.
Det andra spåret är att jag klantar mig när filmerna ska framkallas. För även när jag har mätt ljuset ser negativen lite väl tunna ut. Så förmodligen behöver jag justera tiderna och soppa rullarna någon minut längre.
Samtidigt upptäckte jag igår att min D-76-framkallare nu är sex månader gammal och det är ungefär så länge den ska kunna lagras. Så där finns ytterligare en möjlig bov i dramat.
Funderar därför på om jag ska fortsätta använda D-76 ,eller gå över till en framkallare med längre lagringstid. Exempelvis HC-110 eller Rodinal.
När jag intervjuade Payman Hazheer för Gatufotopodden sa han något väldigt träffande angående just detta. Nämligen att det gör jäkligt ont när du misslyckas med det analoga och jag tror jag förstår precis vad han menar.
För du anstränger dig verkligen när du fotograferar med film och manuella kameror. Du mäter ljuset, ställer in exponeringen, justerar skärpan. Sedan framkallar du dina filmer med slitet som det innebär och så upptäcker du i värsta fall att allt har blivit skit och pannkaka.
Då känns det som att få en käftsmäll.
Men tro nu inte att jag på något sätt tänker ge upp. Tvärtom! Jag har alldeles för kul och det här gör mig bara ännu mera motiverad till att återigen bemästra det analoga.
För övrigt så har jag köpt på mig ett gäng Ilford HP5 Plus som jag just nu testar. Tycker det ser bra ut i det stora hela. Dock upplever jag HP5 som mera grovkornig än Tri-X.
Ovanstående bild är dock inte plåtad med HP5, utan med en gammal Tri-X som har gått ut för år och dar sedan.
Jag tycker att det är problem att få bilderna skarpa på FS. Bilder som är skarpa, blir lätt oskarpa när jag lägger in dem i bloggen. Jag har prövat med många olika filstorlekar, men riktigt bra blir det inte.
Att uppskatta ljus utan exponeringsmätare går inte - annat än dom mycket standardmässiga och uppenbara ljusförhållandena. Jag har låtit folk testa, och dom misslyckas alltid.
Personligen föredrar jag bilder som är lite klassiskt mjuka och inte allt för kontrastiga. Men nu har jag dragit lite mer i spakarna och du har rätt - det blev bättre.
Ja, det är svårt att gissa rätt exponering, förutom i de mest uppenbara situationerna, som du säger.
Håller för övrigt med om att bilderna blir oskarpa här i bloggen, vilket är lite synd.
Samtidigt är det ju det som är charmen med det analoga, kan jag tycka.
Tack för kommentaren!
(Skulle blivit utan syn för typ tio år sen, men tack vare moderna gråstarrsoperationer såg jag bra igen. Dock utan att kunna ackommodera. Nu andra problem, men hankar mig fram med ögondroppar. Kokar faktiskt själv enligt forskningens senaste rön eftersom de på apoteket känns oskäligt dyra.)
Ja, det är verkligen inte kul med förlorad syn. Vad bra att du kunde operera dig.
För nästan oändlig lagring har jag använt T-Max-framkallare blandat som om det vore för en maskin. Det vill säga blandat 1+7 (eller var det 1+4?) och fyller på med en liten skvätt färsk soppa efter att jag framkallat mina rullar. Det gör att två uppsättningar framkallare räcker hur länge som helst.
Jag har insett att det högst sannolikt handlar om underframkallning. Så nästa gång ska filmerna soppas lite längre :-)
/Affe
Angående Rodinal så verkar många tycka som du, det vill säga att den passar väldigt dåligt med Hp5. Så den kommer jag inte att köpa.
Jag testade Fomapan för många år sedan och blev inte särskilt imponerad den gången.
Men jag har faktiskt köpt ett par rullar, så jag ska ge filmen en chans till och se vad jag tycker.