Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.

2013-01-09 23:47   matlep

Weegee brukar väl annars räknas som Gildens föregångare. Men Cohen är grym!

Svar från Joakim K E Johansson 2013-01-09 23:52

Så kan det kanske vara, men jag tycker inte att Weegee plåtade på det sättet som Cohen och Gilden gör. Det handlar om något annat.

2013-01-09 23:54   froderberg

Det är väl tur att en del trotsar sina föräldrar. Min mamma visade sig ha läshuvud, men mormor undrade varför hon skulle köpa fler böcker när hon redan hade en. Mamma blev ändå lärare på universitetet.

Jag kommer ihåg när jag berättade frågade min pappa om vad han skulle säga om jag blev fotograf: "Jurist är ett bra yrke", blev svaret. Men när jag visade ha stort intresse för foto började pappa sponsra mig med film och fotopapper. Utan det så vete katten hur det hade blivit.

Kul att det går framåt med gatuporträtten!

Svar från Joakim K E Johansson 2013-01-09 23:59

Om man har ett starkt inre intresse ska man aldrig kväsa det. Även om man inte blir något speciellt inom det man brinner för så kan det ändå ge mycket glädje.

2013-01-10 00:57   Turbo56

För min första lön när jag var 15 år köpte jag en ny systemkamera, jag köpte en Minolta SRT 101b som ersättning till min ärvda Exakta EXA II, fast i mitt fall så hjälpte min pappa mig att välja en bra kamera.
Det har blivit många kameror genom åren men Minoltan har jag fortfarande kvar.
Jag gillar dina porträtt i dagens blogg, gatuporträtt låter spännande och kul, det skall bli kul att följa med kängs dina gator.

Svar från Joakim K E Johansson 2013-01-10 09:05

Jag hade kunnat köpt en billig systemkamera jag också, men jag minns att jag inte riktigt vågade det. Jag visste nämligen att det inte skulle uppskattas där hemma :-) Men något år senare tog jag ett mindre lån på banken och köpte en ny Canon EOS 1000 med två objektiv :-)

2013-01-10 01:04   Wolfgang

Den rökande och kaffedrickande tjejen är en riktig bra bild!

Svar från Joakim K E Johansson 2013-01-10 09:05

Tack för det Wolfgang :-)

2013-01-10 02:08   fotoknäppen

Roligt det här med dina föräldrar, men bättre sent än aldrig. Något har dom uppenbarligen förstått, för en Leica som present från sina föräldrar är ingen liten gåva! Själv fick jag bara ärva en lådkamera modell 1946 av mina föräldrar. *sss* Fast jag blev ju bortskämd på andra sätt. Hälsn. Chrille

Svar från Joakim K E Johansson 2013-01-10 09:06

Ja, dom har väl tillslut förstått hur viktigt detta med foto är för mig. Så jag ska inte hänga ut min arma föräldrar allt för mycket. Och en Leica var ju en riktigt fin present, som du skriver :-)

2013-01-10 05:51   Mikael Sundberg

Intressant inlägg :) Fina bilder blev det också. Eftersom jag är döv och inte hör musiken så har jag foto = visuellt :) Har alltid stöd omkring mig till mitt foto. Visuellt är något enda jag kan syssla med också. Allt gott :)

Svar från Joakim K E Johansson 2013-01-10 09:07

Det är skönt när omgivningen stöttar och uppmuntrar. Det kan betyda väldigt mycket.

Tack för din kommentar :-)