SE BILDEN: Mitt analoga äventyr har återuppstått

Ni som följer mig på Instagram vet redan att jag har börjat fotografera analogt igen. Något som jag inte har gjort på allvar sedan min flytt till Stockholm för i år exakt tio år sedan. Då la jag ner det analoga nästan helt och hållet, men nu är jag som sagt i farten igen och det känns skitkul. 

I ärlighetens namn så beror det här en hel del på Payman Hazheer som jag för ett tag sedan intervjuade för Gatufotopodden. Han plåtar nästan enbart med film och när vi tittade på hans bilder och pratade om vad som är charmen med det analoga så kom suget tillbaka med full kraft. 

Samtidigt är det lite besynnerligt faktiskt. För ända sedan jag slutade fotografera analogt har jag saknat allt det där som Payman så tydligt satte fingret på. Den där goa taktila känslan i analoga kameror, hur det manuella tvingar fram en större närvaro och medvetenhet, den organiska bildkvalitén som film ger och så vidare. Så det är på sätt och vis lustig att jag inte fortsatte att fotografera analogt. 

Samtidigt som det är väldigt roligt så har jag också återupptäckt utmaningarna med det analoga som jag delvis hade förträngt. Exempelvis hur svårt det kan vara att sätta skärpan med manuella gluggar. Speciellt när man som jag har lite taskig syn. Hur mjuka gamla objektiv är jämfört med nyare och att du egentligen inte kan få ordentlig skärpa under bländare fyra. Men också hur brutalt kornig film är i jämförelse med de släta och i det närmaste perfekta bildfilerna från moderna digitalkameror.  

Fast just nu känns dessa utmaningar enbart sporrande. För de innebär att jag som fotograf måste skärpa till mig och försöka överkomma svårigheterna så mycket som jag kan. Så jag lär fortsätta fotografera analogt för att ta bilder likt de ni kan se i den här bloggposten. Alltså mer slow photography åt det traditionella hållet. Samtidigt kommer jag parallellt att köra på med det digitala för att ta den typen av gatufoton som jag har gjort under de senaste tio åren.  

I det här inlägget bjuder jag på några bilder från mina två första rullar. De är plåtade med min Olympus OM-1n, 35mm f/2 och Kentmere Pan 400 framkallad i D-76. Jag har också köpt mig en Pentax LX som jag kommer att använda framöver. Och jag måste säga att dessa båda kameror är så otroligt sköna att använda. De genererar den renaste formen av fotoglädje som jag kan komma på. 

SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Spontana gatuporträtt - flyt och oflyt

Det är jäkligt skönt att ha flyt när man är ute och gatufotograferar. Så kände jag igår när jag fick syn på den här mannen som stod och rökte cigarr vid Odenplans station. Ja, ni ser ju själva. Förutom cigarren så var han väldigt stiligt klädd i klassik stil som för tankarna till 40-talet med hatt och allt. Med andra ord en klockren bildmöjlighet. 

Först klämde jag av en vanlig gatubild när jag passerade, men den blev inte särskilt bra. Då slog mig tack och lov tanken att jag istället borde gå fram och fråga om jag fick ta ett porträtt, vilket mannen (som jag fick veta heter Oscar Mattsson) vänligt nog gick med på.

Det kan bli lite stressigt att ta gatuporträtt, tycker jag. Man vill helst att det ska gå snabbt eftersom det tar emot att ta för mycket av en främmande människas tid och engagemang i anspråk. Därför ökar också risken för retfulla små misstag. 

Eftersom jag ville ha kortast möjliga skärpedjup ställde jag gluggen på största bländaröppning 2.0. Men omedvetet råkade jag komma åt bländarringen så den ändrades till 4,5 (jag skyller på mina tjocka vintervantar och en alldeles för lös bländarring). Så den där sköna bokehn som jag hade tänkt mig uteblev tyvärr. Men, men - det var ingen jättegrej i slutändan. Bilderna blev ändå bra. 

Det hände också en intressant sak som man kan råka ut för som gatufotograf. En stund innan mötte jag en annan man i liknande klädsel, men han blev inte alls glad över att bli fotograferad. Istället blev han väldigt påstridig och krävde att jag skulle radera bilderna som jag hade tagit. Eftersom jag ändå inte var nöjd med resultatet gick jag honom till mötes. Det hade helt enkelt varit en totalt meningslös fight att ta. 

Visserligen är det väldigt ovanligt att någon protesterar när man gatufotograferar. I alla fall råkar jag nästan aldrig ut för det. Men de båda situationerna fick mig ändå att reflektera över detta med gatufoto. Inte minst hur viktigt det är att inte tappa sugen bara för att det råkar gå lite dåligt.   

Hursomhelst, som så ofta hade jag sällskap av min polare Magnus Fröderberg. Och som vanligt lyckades han sätta avsevärt fler bilder än mig. Ni kan spana in hans blogginlägg här. 

SE BILDEN: Gatufotopodden - gatufotoporträtt med Knut Koivisto

Många som håller på med gatufoto är också intresserade av detta med porträtt. I alla fall är det så för min egen del. På många sätt är det som två sidor av samma mynt. Både porträtt och gatufoto handlar ju om att fånga människor på bild, helst så oförställda som möjligt. 

Häromdagen hade jag därför porträttfotografen Knut Koivisto på besök i mitt kök. Vi pratade bland annat om vikten av närvaro, att porträtt behöver drama och vilken den ultimata kameravinkeln är. Jag försökte helt enkelt pressa honom på alla hans hemligheter i ämnet. Lyckades jag? Lyssna på avsnitt nummer 004 av Gatufotopodden.

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WtazNd

Här är Knuts hemsida: www.koivisto.se/

Vinjettmusik: Fist Food Way av Custodian of Records, www.freemusicarchive.org

RSS: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss 

Gatufotopoddens blogg på Tumblr

I avsnittet pratar vi om nedanstående bilder som Knut har tagit.

Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.