SE BILDEN: Gå inte närmre - backa!

"If it isn't good enough you're not close enough". 

Påståendet ovan lär komma från den kände Magnumfotografen Robert Capa. Det sägs att han egentligen syftade på krigsbilder när han uttryckte dessa bevingade ord, men påståendet har med tiden blivit en sådan där universalsanning i den fotografiska världen.

När jag själv läste citatet första gången var jag en fjunig tonåring med en desperat önskan om att bli fotograf. Som en svamp sög jag upp allt som lät vettigt och som kom från kända fotografer. Därför gjorde jag det här till ett av mina viktigaste riktmärken i mitt fotograferande. Så om mina bilder inte var tillräckligt bra hade jag helt enkelt inte varit tillräckligt nära. Punkt. 

Men, det finns ett problem. Påståendet är långt ifrån alltid sant. Att gå nära och fylla ut sökaren med det som är "viktigt" kan visserligen göra bilder väldigt bra, men det kan faktiskt också göra bilder ointressanta och i viss mån allt för kontextlösa. Nära är alltså inte alltid detsamma som bra. 

Så med tiden har lärdomen blivit att det ibland inte alls är fel att backa istället. Att ett lagom avstånd (vad det nu är) i vissa fall kan göra en bild betydligt intressantare och rent av skapa en välbehövlig atmosfär. Dock sitter Robert Capas uttalande så djupt i min ryggmärgsreflex att jag får kämpa med den saken. Men med lite övning ska det väl gå att lära sig det också.  

SE BILDEN: Kvinnorna blir min räddning

När jag flyttade till Akalla för drygt ett år sedan upptäckte jag en oväntad sak. Nämligen att det i området bor ovanligt många äldre kvinnor som konstant verkar vara ute och rasta sina hundar. Varje gång jag tog mig en promenad stötte jag på någon eller några av dessa hundtanter med sina husdjur i släp. Eller det var i alla fall så det kändes.  

Men det gjorde verkligen inget. Istället upplevde jag det som både trevligt och tryggt att se kvinnorna stå lite överallt och prata med sina väninnor medan deras hundar gläfsade på varandra. Efterhand fick jag veta att flera av dem hade flyttat till Akalla när området precis var nybyggt på 70-talet. Några verkade till och med ha känt varandra sedan dess. 

Detta faktum har jag nu försökt att dra nytta av i mitt pågående fotoprojekt. Ni som läser min blogg vet ju att jag har som mål att ta uppställda porträtt på människor som jag möter. Ett självpåtaget uppdrag som i ärlighetens namn genererar lätt ångest. För jag inser såklart att det kan bli ganska svårt. 

Ett par viktiga saker har jag dock lärt mig här i livet när det kommer till att ge sig i kast med något utmanande. För det första: dela upp alltsammans i små bitar som känns genomförbara. För det andra: identifiera vad som trots allt verkar lättast och börja där. Och det är här hundtanterna kommer in i bilden. 

Jag har nämligen insett att dessa personer är de allra enklaste att börja med. De är tillgängliga och lätta att få kontakt med. Så med deras hjälp tänker jag komma igång med att ta uppställda porträtt. Därefter är planen att sakta och steg för steg närma mig andra människor som bor här i Akalla. 

Men precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så vet jag inte om det är just så här som slutresultatet sedan kommer att se ut. Det kan bli ett helt annat uttryck, format, och så vidare. Men jag tror att ju mer jag fotograferar så lär det som känns bäst antagligen växa fram av sig självt. De här bilderna ser jag som mest de första stapplande stegen på vägen.  

Förresten, kanske kan hundtanterna bli ett eget litet miniprojekt. Vem vet!

SE BILDEN: Gatufotopodden - gatufotoporträtt med Knut Koivisto

Många som håller på med gatufoto är också intresserade av detta med porträtt. I alla fall är det så för min egen del. På många sätt är det som två sidor av samma mynt. Både porträtt och gatufoto handlar ju om att fånga människor på bild, helst så oförställda som möjligt. 

Häromdagen hade jag därför porträttfotografen Knut Koivisto på besök i mitt kök. Vi pratade bland annat om vikten av närvaro, att porträtt behöver drama och vilken den ultimata kameravinkeln är. Jag försökte helt enkelt pressa honom på alla hans hemligheter i ämnet. Lyckades jag? Lyssna på avsnitt nummer 004 av Gatufotopodden.

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2WtazNd

Här är Knuts hemsida: www.koivisto.se/

Vinjettmusik: Fist Food Way av Custodian of Records, www.freemusicarchive.org

RSS: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss 

Gatufotopoddens blogg på Tumblr

I avsnittet pratar vi om nedanstående bilder som Knut har tagit.

SE BILDEN: Porträtt är inte lätt - men kul!

En av mina tidigaste fotografiska idoler var den holländske fotografen Anton Corbijn. Jag vill minnas att det var efter en utställning på Kulturhuset i början av 1990-talet som jag verkligen fick upp ögonen för hans bilder. Något som i sin tur gjorde att jag själv på allvar började gå in för detta med porträttfoto.

Sedan dess har jag hittat andra saker inom fotografin som kanske intresserar mig mera (inte minst gatufoto), men att ta porträtt är alltid något som jag regelbundet återkommer till. Dels för att det är så väldigt roligt, men också för att det är utmanande och svårt att ta bra porträtt.

Av den anledningen har jag varit på jakt efter en Olympus OM 1 med ett tillhörande 50/1.8. Jag ville nämligen ha en liten och smidig analog spegelreflexkamera som alltid kan vara med och som funkar bra till porträtt. Och efter mitt förra blogginlägg där jag efterlyste en sådan kamera hörde fotosidanmedlemmen Peter Hennig av sig. Han hade en jättefin OM 1n som jag fick köpa av honom.

Så i förra veckan satte jag igång och tog de första porträtten på två av mina jobbkollegor. Bilderna är tagna under lunchen medan vi var ute på stan. Jag försökte hålla ögonen öppna efter bra miljöer och passande bakgrunder medan vi promenerade omkring.

Det är precis den här sortens porträtt jag gillar att ta. Enkla, svartvita bilder som är tagna ganska rakt på men där miljön också är en viktig ingrediens för känslan. Sedan är det alltid roligt att fotografera människorna som finns runt en till vardags som kollegor, vänner och familjemedlemmar. Inte minst blir ju bilderna fina minnen att ha längre fram.

Men kanske kommer jag att utveckla detta till ett projekt där jag även börjar porträttera okända människor. Jag får se hur det känns när jag har trimmat in mig lite. Men det skulle kunna vara en rolig grej att ta tag i. 

Carolina Blaad.

Anders P Näsberg.

SE BILDEN: Alla är studiofotografer

För inte allt för många år sedan var det nästan bara proffsen som hade råd med egen studioutrustning. Idag är det så billigt att till och med hobbyknäpparen kan ha en fullutrustad fotoateljé hemma. Ett kompetent studiokit går att hitta för så lite som femtusen spänn. Ja, till och med billigare än så.

Personligen blev jag ruskigt sugen på att skaffa en uppsättning blixtar när jag i lördags fick härja loss i en liten studio strax utanför stan. För en sak är säker, det är förbaskat kul. Och för egen del var det faktiskt just de snygga ateljéporträtten som en gång i tiden fick mitt fotointresse att kicka igång på allvar.

På den tiden brukade jag och några polare spendera helgerna i Karlskrona fotoklubbs lilla lokal där det fanns ett par gamla blixtaggregat som vi fick låna. Men eftersom det var så dyrt med utrustning byggde vi egna softboxar, snootar och annat. Fast det behöver man som sagt knappast göra längre med tanke på hur billiga grejerna är.

Att fotografera med studioblixtar är extremt lärorikt och enligt min mening lite av en baskunskap som inte är fel att ha som fotograf. Inte minst eftersom det bygger upp en känsla för ljusets olika egenskaper. Något som är nyttigt att kunna även i andra fotografiska sammanhang.