Väckt av en dvärgbeckasin

Sångsvanparet bygger bo, Oravais, Österbotten 27 april 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är inte precis varje natt man väcks av en spelande dvärgbeckasin! Men det är precis vad som hände natten mellan måndag och tisdag, i mitt fotogömsle ute på en stor myr hemma i Österbotten.

Egentligen hade jag inte planerat in några nattliga äventyr, gjorde bara en kvällstur ut till min favoritmyr där jag satt en timme i skogskanten och följde med fågellivet. Såg en blåkärrhök hane jaga lågt över myren, några små flockar med tranor som flög omkring, ljungpipare som lät hör sina klagande läten och 12 orrtuppar som satt ute på sin spelplats och funderade.

Eftersom jag hade mitt fotogömsle i bilen och skulle vara tvungen att åka ner till Åbo på tisdag, tänkte jag att vad är detta att fundera på. Hämtade gömslet och traskade ut i blötlandet och satte upp det. Sen gällde det att åka till fritidshuset för att hämta sovsäck, extra kläder och lite käk.

Halv ett på natten är jag tillbaka, fullmånen hade gått i moln och det visade sig vara svårare än jag trodde att hitta mitt gömsle! Pannlampan som jag hade lyste ju inte alltför långt, och det var svårt att ta sig fram bland alla tuvor och vattenpölar med tung fotoutrustning. Kände att jag gått för långt, svängde snett tillbaka och hittar småningom gömslet. Home sweet home, kändes det liksom när jag kröp ner i sovsäcken kl. 01.15.

Vaknar 03.35 av en ljungpipare intill gömslet, och vad mera - jo, en dvärgbeckasin som alldeles tydligt spelar rakt ovanför tältet! Låter som klapprande hovar över en träbro!! Med ens är jag klarvaken. Men det blir inget mer, det börjar regna och blåsa som effektivt förstör lyssnandet. Somnar om.

Det blev inte mycket till orrspelsfotografering. De gillade kanske inte det dålig vädret. Bara en kort stund besöker de spelplatsen senare på morgonen när vädret blivit bättre. Istället är det ett sångsvanspar som fångar mitt intresse. Ett par som håller på att bygga ett bo, ute på en myr som saknar öppet vatten! När ungarna en dag är klara för det stora äventyret traskar de sen iväg kilometertals tills de kommer till vatten, en dödlig vandring som är kantad av faror.

Den dagen den sorgen.

Med 500 mm på rörligt och praktiskt monopod, bekvämt sittande på liggunderlaget (direkt på mossen) inne i mitt gömsle får jag från första parkett njuta av lite familjeliv i svanvärlden under några fina morgontimmar på myren. Det är sådan här gånger som det är så givande att vara naturfotoamatör.

Väl tillbaka vid bilen hör jag vårens första sjungande trädpiplärka.

2010-04-28 17:52   EGW

När jag läser om dina strapatser så känner jag starkt att naturfotografi aldrig skulle kunna bli något för mig :-) Med sådana övningar har du förtjänat både en stark upplevelse och fina bilder. Brrr!