Upplysande
Omväxlande med väderombyte. Friskalaviken, Åbo 7.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Råkade hitta en skrift i bokhyllan som jag troligen aldrig läst, som jag roat mig med att läsa idag - när det kommer våt, kladdig snö från ovan.
Mycket informativ och intressant läsning. Det handlar om en samling föredrag om Estlands historia som aktualiserats av deras frigörelse från ockupationsmakten Sovjetunionen; föredragen hölls 11-12.11.1994 i Åbo.
Bland det intressantaste är att läsa om Sveriges relation till Baltikum (Estland tillhörde i tiden Sverige under 150 år ...), och hur man efter andra världskriget ställde in sig hos ryssarna. Det var ju sossarna som höll i taktpinnen.
Av alla krigsflyktingar från Baltikum (ca 350 000) hamnade ca 30 000 ester (inkl. 7000 estlandssvenskar), 5000 letter och 500 litauer i Sverige. Många i Sverige betraktade de estniska flyktingarna som nazister (= exempel hur det går när det brister i kunskap, och när man i stället börjar generalisera ...). Vi i Finland slogs mot ryssarna i flera år, delvis i samarbete med tyskarna, ändå var inte heller vi nazister ... Inte var ju heller Sverige nazistiskt, trots samarbete med Hitlertyskland, bl.a. via tyska militärdepåer i Luleå ...
Men tillbaka till materialet.
Sverige erkände de facto sovjetmakten i Baltikum redan 1940. Den 30.5.1941 slöts ett hemligt avtal mellan Sverige och Sovjetunionen som gav Sverige 20 miljoner kronor i ersättning för tillgångar i de forna baltiska staterna och den svenska regeringen utlämnade 146 balter till Sovjetunionen 1946 som flytt till Sverige i tysk uniform ... (unga män som tvingats slåss på tyskarnas sida; innan det hade ryssarna tvångsrekryterat balter att slåss i deras led ...).
Professor Kristian Gerner (Uppsala universitet) deltar i skriften med artikeln "Sveriges förhållande till Estland genom tiderna - ett personligt perspektiv", som är synnerligen intressant. Professorn skriver att kunskaperna var dåliga i Sverige om levnadsvillkoren för de baltiska folken och fördomarna var många. Det sovjetsystem som Stalin upprättade i Baltikum betraktades som ett positivt alternativ till de auktoritära regimer som funnits under 1930-talet; Stalins regim uppfattades som mer legitim! Han skriver att exilbalterna behandlades som parias av svenska vänsterintellektuella, medan de inte hade något emot kontakter med officiella representanter för sovjetregimen.
Prof. Gerner skriver bl.a. om en chef på Sveriges Television (John Sune Carlsson) som mitt under den baltiska frigörelsenprocessen 1990 skrev i Dagens Nyheter (16.8 och 1.9.1990) "att den baltiska nationalismen i sitt motsånd mot det ryska inflytandet inte var rationell utan rasistisk".
Professorn skriver att Carlsson "var representativ för svenska journalister under efterkrigstiden i den bemärkelsen, att han helt anammade en extrem rysknationalistisk syn och inte ville erkänna det grundläggande faktum, att Estland och de andra baltiska staterna ockuperades av en rysk Sovjetunion, fick en stor del av den egna befolkningen deporterad, och slutligen fick en massiv invandring av ryssar". En verklighet som författaren Sofi Oksanen idag gör tillgänglig för halva världen, och gör en förmögenhet på (= bra!).
Detta bara som ett exempel hur lätt går det att via politik och mediestyrning föra ett helt folk bakom ljuset också i s.k. upplysta länder.
- Hawk