FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Teori och praktik


En ruinerad häckningsmiljö. Vörå 25.4.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 115/365.

Alla små impediment i odlingslandskapets monokulturvärld är guld värd för biodiversiteten, som alltmer putsas bort - eller annars förstörs.

Här ovan ett exempel. Ett gråalsbuskage som växer i ett stenskravel i en rå mellan två markägare, som helt sonika mejats ner.

Till vilken nytta?

Inlagt 2019-04-25 20:18 | Läst 1210 ggr. | Permalink
Där sa du ett sanningens ord! Till vilken nytta?
Det här är mycket vanligt i jordbruket och framförallt i skogsbruket.

Numera röjer man bort små buskar och undervegetation för att snabba upp processen för skördaren vid gallring. Man tar tillvara grenar och skogsrester och forsla bort allt vid slutavverkning som kan förmultna och var till gagn för återväxten.

Man får ett sterilt naket landskap som definitivt inte gagna växter och djurlivet.
Bra fråga men det finns mycket i denna världen som påverkar.

Bonden kanske tyckte att det skymde solen? Jag hade en gång i tiden en liten stuga på ett minimalt hemman, arrenderade ut lilla åkern och undrade varför arrendatorn lade ner jobb på att ta bort sly och, underförstått, att han kunde ju ha frågat mig först. Han ville släppa ner solen sa han. Jaha sa jag.

(Sen kom Länsstyrelsen och skulle göra reservat av stränderna runt sjön så att markerna skulle växa igen. Utan att kontakta mig som jobbade i samma korridor på samma Länsstyrelse. Då om inte förr fick jag klart för nig hur många markägare känner det.)

Samtidigt finns bönder som är så rädda om tofsvipornas bon på åkern att dom sätter ut markeringar för att inte kvadda boet med traktorn. Men ingen markering vid boet, då hittar kråkan det, utan en liten bit bort. Men bonden minns läget.
Ja, det kan man verkligen undra. Det här med monokulturer är av ondo både estetiskt och ekologiskt. Jag tänker också på Hans Strands bilder från Spanien.
Hälsningar, Bjarne