Hårt liv ibland, det är tur att man inte vet vad som väntar...

Så är det. Också jag har det så, på nära håll. Din svärmor ser nöjd ut. Mänsklig närhet från nån man tycker om och gör det man gillar är bra. Men läget i stort är svårt att gilla.

Min mamma hade en gåta: Vad är det alla vill bli men ingen vill vara?

Krypterat svar:

.lammaG

Fint foto på väggen.

Nej det är inte lätt att bli gammal. Inte ens lätt att veta hur man som anhörig ska bete sig. Jag hade en fem års period då vi hade 5, 6 begravningar. Ingen av de mina var dement på något vis förutom min bror som hade schizofreni. Det var en lättnad när han äntligen fick somna in. Det sorgliga var att han drabbades av sjukdomen. Min svärmor var helt klar i huvudet till hon strax före sin 90 årsdag somnade in. Två timmar innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Inte ett dugg rädd för att dö, jag har gjort mitt. Vid dom här högtiderna är det kanske extra känsligt och idag tände vi ljus vid allas gravar.
Sten

Jo - man undrar om man verkligen vill...?
Själv fick jag frågeställningen brutalt klar för mig redan i ungdomens år då jag var en tämligen erfaren mentalvårdare på det dåvarande jättelika mentalsjukhuset Beckomberga.

Sedan har vi undantagspersonerna, solskenshistorierna: Gustaf V dog nästa 93 år gammal - rökande in i det sista och helt klar i huvudet. I stort sett samma med sonen Gustaf VI Adolf - men utan cigaretterna.
En förintelseöverlevare (som jag har glömt namnet på), en liten skinntorr gubbe. Blev inblandad i en trafikhändelse 105 år gammal. När polisen fick se hans födelseår, tog dom lappen direkt! Den fick dom sedermera lämna tillbaka, då noggranna undersökningar visade att den gamle herren var kärnfrisk på alla sätt... :-)
Det är ju sådana saker som gör att man överväger saken – man inbillar sig gärna att man tillhör undantagsgänget.