Optimist i snöslasket

De bilder jag minns bäst är de otagna. Många blir länge kvar på näthinnan; också det en unik bildbank. Kan det bli mera personligt än så? Och jag har massor av bilder i den bildbanken.

Som idag, stannade upp med vovven Buddy (treårig labrador) under ett holkträd, kunde inte låta bli att beundra staren som sjunger för full hals ute på en vindpinad och svajande gren. I snöslasket och den hårda vinden. Inser att jag inte har en sådan bild. Inser också att det kunde bli en rätt intressant bild - en utmaning.

Normalt har jag alltid kameran med på hundvandringarna, oftast med Canons 500 mm teleobjektiv ... tungt som bara den, men jag har hittat på ett bra sätt hur den skall bäras. Ofta blir det en och annan fågelbild. Hunden skall ju ändå rastas morgon och kväll - och jag är ofta frivillig, ett sätt att optimera fotograferandet.

Det andra optikalternativet är 70-200 mm som är betydligt lättare. Och jag har alltid ett enbent stativ påskruvat. Också på 500 mm:s kolossen.

Men idag blev det ingen kamera alls, blåsten och snöslasket skulle ha krävt sitt beträffande skyddet av optiken - och då blir liksom hunden ivägen ...

Alltså blev staren i snöslasket på en svajig gren otagen.