När konstnärer tystas ner
Utanför jobbet. 20.11.2012. Foto: Håkan Eklund.
Idag hade jag ärende till ett av ÅA:s bibliotek och råkade i läsesalen hitta en bok om Edith Södergran "som fotograf", dvs. bilder som hon tagit och som hittats efter henne (hon brände ju alla sina arkiv innan hon dog, hon ville inte att "likgrävare" skulle rota i hennes saker ...).
Jag bläddrade i boken och blev både intresserad och nyfiken. Först och främst var bilderna intressanta, men också de korta texterna på uppslagen, som fungerade som axplock ur hennes liv, fångade mitt intresse. Bland annat fanns korta utdrag ur brev, recensioner - och de sistnämnda fick mig att stanna till. De två som jag läste gällde hennes första diktböcker som blev till 200 procent avsågade, dessutom med ett så brutalt språk att ingen tidning idag skulle publicera sånt ...
Detta bara för att hon inte skrev dikter på samma sätt som var "brukligt" (med rim och rytm ...).
Ack dessa människor som alltid flyter medströms, och aldrig vågar simma motströms, och utmana strömmen; och som måste trampa ner och förlöjliga de som vågar vara annorlunda. Det finns lika mycket av dem än idag ...
Så har det ju gått för alla konstnärer som prövat något nytt, som haft kurage att bryta gamla mönster. Det finns en fantastiskt fin tavla (Björkhage) av konstnären Victor Westerholm som orsakade tumult bland konstkritiker i Helsingfors när den ställes ut. Den sågades fullständigt!
Orsak: den var inte målad "som ett fotografi", utan med konstnärlig talang och frihet.
På Wikipedia står att läsa om Westerholm: "Han hade inspirerades av den moderna och kontroversiella impressionismen men hans försök i den riktningen gjorde skandal i Helsingfors och var mycket svårsålda så han återgick till ett mer konventionellt landskapsmåleri. "
Så här skrev Kjell Ekström i en artikel som jag lät publicera i tidskriften Skärgård nr 4/2001 (http://web.abo.fi/skargarden/2001-4/ekstrom.htm)
- - - "Det var egentligen 1885 som Victor Westerholm slog igenom på allvar, då hans utställda målningar på konstsalongen i Helsingfors gjorde succé: Oktoberdag på Åland samt Eckerö postbrygga. Målningarna förebådar Westerholms intresse för impressionismen, men de är gjorda i en stramare traditionell stil med exakt färg- och ytbehandling över hela duken. Tre år senare skulle Westerholm närmast göra skandal med sin impressionistiska tavla Björkhage som han sände till statens tävling för landskapsmåleri. Kritiken var nedgörande och Victor Westerholm tog åt sig av kritiken. Han satte familjens bärgning framom konstnärlig avantgardism och det är mest i sina skisser som han fortsättningsvis renodlar det impressionistiska förhållningssättet." - - -
Men tillbaka till Södergran, på Wikipedia kan man bl.a. läsa följande om henne:
Edith Södergran, född 4 april 1892, död 24 juni 1923, var en finlandssvensk poet.
Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter. Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.
Kom att tänka på naturfotografen Hannu Hautala när han började fotografera kalhyggen och skogsbrukets fula spår i naturen. Ingen ville köpa den boken - så han fortsatte att avbilda vacker orörd natur som endast hittas i skyddade områden (= små fragment av ett helt land) som sålde bättre. I sig ger ändå sådana bildböcker en missvisande bild av verkligheten.
Det är ju främst sådana landskapsbilder som också publiceras på Fotosidan ...
Dock: vi konsumenter och bildproducenter utgör en enorm kritisk massa, som borde fungera mera utmanande mot den industri som lindat oss runt sina fingrar. Då skulle vi få förändringar till stånd.
De flesta av oss är en samling lydhundar som inte orkar sätta emot etablissemangen, trots att vi borde ...
- hawk
Ja, naturfotografering kan ibland vara missvisande. H. Willamo ifrågasatte i Camera Natura om man alltid ska tala om sanningen för betraktaren. Låta betraktaren själv skapa sin uppfattning om bilden. Vuoden luonnonkuvat 85 har på omslaget tre talgoxar på ett staket. Jag gillade och gillar fortfarande den bilden. Jag var dock säker på att det fanns en godbit bakom staketstolpen. Sedan visade det sig att både staket och lönnlöven var ditplacerade. Är det verklighet?
En bild som jag var väldigt negativ till var H. Ahonens döda ormar. Den var inte vacker. Idag sätter jag den bland de viktigaste bilderna för den har ett viktigt budskap till oss människor.
Själv fotograferar jag ganska många kalhyggen och sår i naturen. Ofta före och efter avverkningar. Tror dock inte att FS vill se alla de bilderna. Har dock tagit med en del skövlad skog. Här på FS vill jag visa lite skog och dess invånare. De bilderna är verkligheten men en väldigt, väldigt liten del av verklighet.
Sten
Ja, jag vet. Att fotografera natur är för många av oss terapi, njutning och verklighetsflykt. Men egentligen ganska egoistiskt ...
För att få förändring till stånd borde vi agera som pressfotografer som jobbar i krisområden ...
- Hawk
"Bara döda fiskar flyter med strömmen°!
Christer
- Hawk
Förstår så väl att Hautala inte lyckades sälja sin bok med kalhyggsbilder för så är de flesta av oss skapade, vi vill se det behagliga och det vackra och njuta. Inget fel i det, men nog kan "fula" foton ge en hel del om man vill ha lite fördjupning. I somras höll jag i min hand en liten fotobok vars bilder var tagna i trakterna av Kemijärvi. Den staden erbjuder en hel del skönhet, vacker men karg natur, vattenlandskapet som omger staden är så fint. Men boken visade inget av detta utan fotona var verkligen deprimerade. Köpte inte boken förstås...! Sedermera har jag ångrat mitt "icke-köp"..., trots allt är jag ju trakten och bara det hade varit ett skäl gott nog. Och så hade en fotograf fått en slant till.
Å ena sidan är det viktigt att titta och njuta av bilder av en orörd naturskog, ja - så här ville vi ju ha det!
Men - om verkligeheten är att de flesta skogar trots allt är industriskogar, som kalhuggs när tiden är inne, så måste vi också kunna ta den verkligheten till oss. För att ta ett litet exempel.
- hawk