Musik är minnen

Utsikt från parkeringen, Aura å, Åbo. 4.10.2012. Foto: Håkan Eklund.

Fick nyss en gallupförfrågning från loklatidningen (Åbo Underrättelser) om min favoritlåt med The Beatles. Trots att jag "växte upp med dem" var samtida Rolling Stones mera i min smak, tuffa och rebelliska. Och med perspektiv på tillvaron är det svårt att förstå hur Beatles, som såg både snälla och välvårdade ut och spelade melodiskt, kunde frambringa en sån anti-reaktion hos den tidens föräldrar!

Att samma föräldrar inte gillade Rolling Stones är lättare att förstå; de tillhör fortfarande mina favoriter, de vågade alltid hålla sin egen stil.

Men tillbaka till ursprungsfrågan om Beatles. Två LP:n  har blivit kvar som landmärken som förflyttar mig fyra decennier tillbaka tiden, nämligen "Abbey Road" (1969) och "Let It Be" (1970), som har en stark koppling till min första ungdomsförälskelse. Musik är minnen.

Sen kommer jag ihåg dagen när John Lennon blev skjuten, jag jobbade tillfälligt (utan arbetstillstånd) i New Jersey och den dagen spelade de enbart John Lennon/Beatlesmusik på alla de 50 + radiokanaler som fanns i området. Mäktigt.

2012-10-04 11:52   Sten Björklund

Vi som var 14 - 15 år i mitten av 60 - talet valde nog sida när det gäller musik. Beatles eller Stones. Precis som min syrra tidigare gjorde Tommy eller Elvis. Min första stora idol var Little Richard. Beatles var dom jag gillade mest men när Stones kom med " Who's driving your plane " blev det Stones i fortsättningen.

Smaken ändras med tiden utan att för den delen lägger dom gamla åt sidan. Min yngsta son reser europa runt på hårdrocks festivaler. Just i dag är han i Prag på en festival sedan åker han till Tyskland. Den här musiken kanske vi i våran ålder rynkar på näsan åt. Men det har smittat av sig och jag tycker det finns massor av bra musik innom hårdrocken. Jag har många gånger följt med på konserter som har varit riktigt bra. De som inte har varit direkt hårdrock men ändå mycket bra är M83, Wu lyf och Band of Horses. Man har känt sig lite åldersstigen när man stått där med stuttsande ungdommar. Jag tror ändå att vi som är föräldrar idag accepterar den nya musiken mer än vad våra föräldrar gjorde.
Sten

Svar från Håkan Eklund 2012-10-04 12:28

Ja, det är intressant att notera det du säger om föräldrar av idag, som inte har några svårigheter att acceptera undomarnas musiksmak.

Jag minns när mina döttrar började lyssna på Spice Girls och motsvarande, så kunde jag knappast hålla mig för skratt, vilken "lällärimusik" som man säger på finlandssvenska ...

Vår son har också hunnit med c 100 rockkoncerter, tills han nu lite lugnat ner sig och satsar mera på studier.
Vi har rätt likadan musiksmak, och han här uppmärksammat mig på en massa fina band som jag inte känt till.

När jag tänker på mina föräldrar, så var ju deras musiksmak från en helt annan värld (Kalle Jularbovärld ...); inget fel med det, men gapet till ungdomen var ljusår ...
- Hawk

2012-10-04 20:56   Wolfgang

Fast jag växte upp med Elvis och Beatles, så har jag aldrig fastnat för pop- och rockmusiken, men Dina tankar är ändå intressanta.
Jag gick tidigt den "klassiska vägen" och kan tala om att även den gamla musiken vållade opinion och bestörtning i början. Mozart till exempel ar en rebell med några av sina operor, och Beethoven ansågs som ospelbar.
Med vänlig hälsningar
Wolfgang

Svar från Håkan Eklund 2012-10-08 13:25

De flesta som skapat något nytt, skapat förändring - betraktas ju oftast som oborstade rebeller.
Sen när alla andra kommit ikapp, är de hur rumsrenas som helst.
Jag njuter också av att lyssna på klassisk musik, när situationen är den rätta.
- Hawk