Landet utanför

Österhimlen, en kväll på stugan. Pandrosbacken i Kimo,  augusti 2011. Foto: Håkan Eklund.

Läser just nu med stort intresse "Landet utanför", ett reportage om Sverige bortom de växande storstäderna (Leopard Förlag, 2011). Det är journalisten Kristina Mattsson som gjort en resa genom ett Sverige i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum.

Kristina Mattsson visar hur det Sverige som ligger utanför storstadsområdena (och de större universitetsstäderna) håller på att packa ihop. Idet tysta.  Det är bara de äldre som blir kvar.

Hon skriver att om tjugo år kommer många lokala samhällen att upphöra att fungera: "Även om varenda person i arbetsför ålder jobbar i åldringsvården kommer invånarna där inte att räcka till för att täcka behovet. Ingen blir över för att köra bussen, jobba i skolan eller uppfinna nya grejer som kan vända utvecklingen i bygden."

I 22 kapitel gör hon många nedslag i en massa samhällen mellan Skåne och Lappland. Chokerande läsning! Är det faktiskt så här vi vill ha det?

Här i Finland är trenden precis densamma; först tömdes skärgården, sen norra och östra Finland (många emigrerade till Sverige ...) nu fortsätter tömningen söderut. Periferin blir alltmer perifer medan tätorterna växer så att det knakar.

När jag växte upp i min hemby i Österbotten, fem kilometer från havet, hade vi tre butiker i byn, en servicestation ("bensinmack"), en bilverkstad, postkontor, bank, mejeri, kvarn. I de flesta familjer fanns det fem barn, 10 kor, 1 traktor, 1 häst, ca 20 ha åker och 30 ha skog. Byn levde och alla mådde bra, trots att det varken fanns mobiltelefoni eller internet. Så länge jag bodde hemma hade vi inte ens teve i huset! Istället läste vi. Mycket. Detta var 1960-70 talet. Idag finns bara banken kvar, som filial till en storbank. Hemmanen slås ihop till några få stora som gör att kantzoner försvinner (när öppna diken plöjs igen och åkrarna täckdikas) om med dem försvinner odlingsmarkernas fåglar. De ortolansparvar som jag växte upp med har länge varit borta. Och de mångfacetterade bondeskogarna har alla förvandlats till enformiga råvarulager för industrin; med det har många specialistfåglar försvunnit (hålbyggare, videsparvar, tjädrar ...). Och ödehusen är många.

Är det detta som kallas för utveckling?

När jag själv som meriterad skogsfackman i tiden (tidigt 1980-tal) sökte jobb i hemkommunen (vi var två sökanden) fick jag tummen ner för att jag några år tidigare (i lokaltidningen) vågat kritisera en olaglig (skogs)utdikning av ett flora- och faunarikt våtmarksområde. Det visade sig att markägaren satt med i skogsvårdsföreningens styrelse, som valde den nya skogsfackmannen ...

Istället fick jag ett utbildningsjobb på Fijiöarna, för en FN-organisation (UNDP och ILO). Som sen också tog mig till Afrika.

Så kan det gå. Jag dög inte i mitt eget lokalsamhälle, men nog i stora internationella organisationer. Men - ingen är väl profet i sin fädernebygd, eller hur det nu heter.

Så nu är jag en av de f.d. bybor som lever i förskingringen,  därtill tvingad. Men fritidshuset byggde pappa på farfars gårdstun (under tiden jag och familjen bodde i Botswana); pappa var den sista som föddes på det stället. I hembyn. Och på detta gårdstun trivs jag (och min Åbofru) gott under fritid; här känner jag vibrationerna från mina släktrötter. Som jag dokumenterat i många bloggar.

Så kan det gå när lokalsamhället låter sig strypas av en massa konservativa "rednecks" som inte tål avvikande åsikter. Personligen klagar jag inte, jag fick ett bra och innehållsrikt liv (i flera världsdelar), på den linjen kör jag fortfarande. Åtminstone försökte jag bli kvar i lokalsamhället. Men behövdes inte. Och ön som jag bor på, alldeles utanför hamnen i Åbo, växer så att det knakar. Hit skall ännu 10 000 tals nya lyckliga husägare klämmas in, här är ju allt nära! Det urbana, skärgården, huvudstaden (H.fors) och Stockholm når man under en bekväm färjresa med Viking/Tallink-Silja.

Och nästa vecka är jag inbjuden till Min Morgon (morgonteve på svenska i Finland) för att de vill höra mina åsikter om bl.a. rovdjurs-/rovfågelhat, jaktfrågor, faunautarmning. Sen far jag och en kompis till Malta för att dokumentera deras förödande jaktkultur, där bl.a. våra flyttfåglar dödas av nöjesjägare, just for fun. Detta är EU anno 2000-talet.

Man kunde spy...