Första dagen

Nyårsdagskväll utanför domkyrkan i Åbo, 1.1.2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är alltid något speciellt med med årets första dag. Som om man igen skulle starta från ruta ett. Som att igen ta sig fram i ett nytt och jungfruligt land. Att igen börja från början. Egentligen en härlig känsla.

Och idag har jag fyllt dagen med en massa intressanta aktiviteter. Har fotograferat snölandskap i skärgården i stark kyla. Har fotograferat domkyrkan i skymningen med frusna fingrar. Har printat ut ett antal härliga Svalbardsbilder.

Och jag har idag tillbringat många timmar i Auschwitz - av alla ställen! Jag har läst 196 sidor ur boken "Flykten" av Rudolf Vrba, en bok som jag köpte i Ljusdal (av alla ställen på jorden ...) i höstas, men först nu tagit mig tid att läsa. Och det är en helt fantastiskt bok, skriven av en av de få som lyckades rymma från dessa dödsfabriker, och därmed kunnat dokumentera vad som skedde där. En bok som alla borde läsa, i alla länder i Europa! Det är först när man läser en bok som denna som man förstår hur människor och "civilisationer" egentligen balanserar på en mycket hårfin tråd; det behövs inte mycket innan männsikor och system blir till odjur ...

Men frågan kvarstår: hur är det möjligt att så många så lätt blir lydiga knähundar för makten ...? Något som fortsätter att ske hela tiden, i smått som i stort.

Fotoreflektioner inför 2010

Snöovädret drar bort, Hirvensalo ö, Åbo 30.12.2009. Foto: Håkan Eklund.

Minus femton ute just nu på nyårsafton, och massor av snö för att vara SW-Finland. Härligt. Var igår ut till mitt favoritberg och kollade in snömolnen som drog bort; vit nysnö mot ett mörkt hav är alltid lika effektfullt. Sällan är skärgården vackrare!

Så här i slutet av året är det alltid intressant att göra ett sammandrag över året som gått samt att reflektera över kommande. För mig betydde 2009 slutet på en fotoperiod, en sådan där man "jagar omkring" och tar en massa bilder. Allt mera har jag börjat reflektera över vännen Patrik Larssons filosofi som kunde sammanfattas i "less is more", dvs. att ta färre men bättre bilder.

Eftersom jag, liksom så många andra amatörnaturfotografer, har min bakgrund som ornitolog, har jag alltför länge "jagat arter" med min kamera. Den typen av fotografering kräver snabbhet, att "skjuta först och fråga sen", dvs. att knäppa på eftersom det handlar om sekundmöten. Nu har jag också en omfattande samling med artbilder, som i sig är intressanta och nyttiga för vissa ändamål, men inte kan anses som några fotografiska höjdare.

Från och med 2010 skall jag försöka programmera in mig en helt ny typ av fotografering, där "less is more", där jag mer och mer skall försöka använda stativ och vidvinkel, där jag skall försöka tänka först och knäppa sen ...

Under senhösten har jag printat ut en del bilder för min portfolio för den specialyrkesexamen för fotografer som jag jobbar med  (http://www02.oph.fi/svenska/ops/sefotograf.pdf) och insett något som jag lärde mig för ljusår sen i mörkrummet: att det är först när man gör "riktiga" pappersbilder, speciellt förstoringar, som man ser det riktiga slutresultatet, dvs. där alla små skavanker och eventuellt slarv obarmhärtigt avslöjas! Sånt som inte nödvändigtvis syns på datorskärmar (brus, damm, oskärpa, snedheter, slarv med utsnitt etc.). Och jag måste erkänna att detta med att printa ut bilder ÄR fotohobbyn när den är som bäst! Det är här som agnarna skiljs från vetet ... här ser man vad som är kvalitet, och vad som är skräp. Som in sin tur påverkar ens fotografering, att man lär sig vara mera omsorgsfull vid själva fotograferingsögonblicket.

Minns att jag läste en blogg här på FS för något år sedan när en kille påstod att detta med damm i kameran kvittar, lätt att fixa vid bildbehandling. Ok, det mesta kan fixas, tack och lov. Men det beror på motivet, och det tar en massa tid .... Vilken gäldje det är att jobba med utprintning av bilder som är så damm- och felfria som möjligt från början!

Alltså, inkommande år skall jag försöka att inkludera lite mera tid och eftertanke vid mitt fotograferande. Det känns riktigt lockande och utmanande i sig...

Gott Nytt År!

God Jul 2009

God Jul 2009! Från storkobbens rike, Svalbard 2007. Foto: Håkan Eklund.

Så är det äntligen jul och dags att stämma av. Av kollegor och vänner som jobbade i u-landsprojekt lärde vi oss att skriva jul- eller årsbrev till nära och kära långt borta, som ett sammandrag över året som gått. Hann man skriva och skicka före jul blev det ett julbrev, hann man inte med den tidtabellen blev det ett årsbrev – innehållet var ju ändå detsamma. Det senare har jag ofta föredragit, då den riktiga själsfriden ofta infunnit sig i julmellandagarna med en massa ledig tid. Eftersom detta inträffade innan kommunikationsrevolutionen med internet, bloggar, mejl, sms och motsvarande hade skapats, var detta ett praktiskt sätt att sammanfatta, uppdatera och leverera.
Med dagens snabba system känns det ju lite konstigt att konstatera att vi under fem år i Söderhavet (under 1980-talet) faktiskt inte hade någon annan kontakt till hemlandet än vanlig brevkorrespondens; vi har en hel kista full (vackert utsirad och gjord av doftande kamferträ) med brev hemifrån som det skall bli kul att läsa på nytt nån gång. Och vi ringde inte hem en enda gång under fem år, det kändes för dyrt. Vi hade heller inga tidningar hemifrån och internet hade ju inte slagit igenom ännu på 1980-talet, åtminstone inte på Fiji där jag såg min första datamaskin 1987! Tala om teknologisk utveckling. Nu känns det unikt att ha kunnat leva i denna typ av isolering som ingen längre kan uppleva på samma sätt. Världen och avstånden har ju krympt idag, alla är nåbara nästan varsomhelst.

Första datorn köpte jag på vägen hem från Fiji försommaren 1989, en bärbar grunka som kostade en förmögenhet i Singapore, trots att den där var hälften billigare än i Finland. Det tog förstås sin tid att lära sig använda den; minns ännu hur jag satt på hotellrummet i Singapore i juni  (under en stop-over på vägen hem) och filade på en slutrapport på en skrivmaskin (som farfars amerikakusin Victor Eklund hade haft med från Kalifornien när de besökte oss på Fiji) som jag skulle ha med på slutrapporteringen i Geneve (på ILO:s FN-kontor).

Jag har inte koll på när vi började skriva julbrev/årsbrev, men har åtminstone hittat en kopia av ett julbrev skrivet i Uganda 1991 (jag var ensam på ett uppdrag i två månader innan jul, fru Anita var ensam hemma med barnen i Åbo). Jag minns inte hur det var under Fijitiden på 1980-talet? Innan ”dataskrivandet” tog över blev man ju inte själv kvar med några kopior.

Hur som helst, jag tänker fortsätta med denna tradition. I år hann jag skicka ut en del av julbreven innan jul (vet inte om de hann fram i tid?), resten skickas i julmellandagarna.

Det är också kul för en själv att tvingas sammanfatta året, och på en A4 plita ner sånt som man själv gillat eller vill minnas. Ett dokument i sig och stöd för minnet när det mesta ”bakåt” tenderar att smälta ihop till en enda salig röra. Det är ju så minnet fungerar; ”minnet är en skral dagbok” skrev ju Komossabon Martin Hede i krigsveteranernas bok ”Maxmo-Oravaisbor i tre krig” (1994), när han försökte "minnas till" över allt som han varit med om under kriget. Ett fyndigt uttryck som jag använt i många sammanhang.

Egentligen har ju också ett sammanfattande jul-/nyårsbrev levt ut sin tid och är väl i sig helt onödigt; hela mitt år har jag ju dokumentaret i ord och bild här på fotobloggen; dock handlar ju ett privat julbrev om mångt och mycket på privat familjenivå som inte dokumenteras i en blogg.

Alltså, God Jul till alla som läser detta!

Gathörn i Paris

Paris i november 2009. Foto: Håkan Eklund.

Ja, jag har varit en dålig bloggare en längre tid. Har försökt minimera tiden vid datorn efter arbetstid och det har också drabbat bloggandet. En vecka utan dator i Paris var egentligen mycket skönt, hann nästan avvänja mig. På hotellet avslutades varje dygn med en fin lässtund och gott vin ...

Men om jag känner mig själv är det nog en övergående grej, alltså detta med att minimera datortid ...

Dock har jag kvällstid börjat fördjupa mig mera  i en massa fin fotolitteratur; har ett växande bibliotek med en massa intressanta böcker. Sånt passar bra för mörka och regniga novemberkvällar. Något som jag ser fram emot varje kväll. Också idag har jag något nytt med mig från bokhandeln ...; ser fram emot kvällens lässtund.

 

En vecka i Paris

Vid floden Seine, november 2009. Foto: Anita Eklund.

En vecka i Paris var alldeles lagom. På många sätt en härlig stad (men en stenöken är ändå en stenöken ...).

Överraskande att få vandra omkring ostörd, i timmar. Vissa dagar loggade vi 10 - 15 km, upp och ner längs mysiga gator, längs Seine, i konstnärskvarter, i de latinska, beskådande sevärdheter, kors och tvärs med metron.
Överallt. Tills det kändes helt ok att åka hem till ön igen ...

Det blev en hel del fotograferat, mest med det svartvita ögat.

Hittade en härlig bok, "Stolen Moments", med Willy Ronis svartvita bilder från Paris. Boken som var inplastad och helt ny kostade bara 20 euro. 192 sidor i stort format. 
Introduktionen till boken, som är skriven av Jean-Claude Gautrand, är synnerligen intressant och visar att Willy R var en mycket självständig person. Med judisk bakgrund övelevde han tyskarna med en håsrsmån (flydde från Paris till "zone libre" i söder) och fick efter kriget luckrativa uppdrag för bl.a. Life. Men när han inför ett uppdrag krävde att själv få skriva bildtexterna, blev det nej - och då hoppade han av. Han tog bara sådana jobb som han kände sig tillfreds med. Idag har det getts ut ett 20-tal böcker med hans bilder.
Ser här på Fotosidan att Willy R nyligen dött, som 99-åring. Synd att jag inte köpte fler  av hans fotoböcker, vissa kostade bara 10 euro.