Keramikens mästare

Ett av keramikern Birger Kaipiainens verk på Åbo konstmuseum. Åbo 25.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 269/366.

Gjorde en kort fototur till konstmuseet, med ett förmånligt museikort som gäller ett år.

Det är det bara att trava in och ut. Utan extra kostnad.

Kollade in keramikern Birger Kaipiainens fina föremål. Så fint att se hur fritt konstnärer kan leka med fantasin, att plocka in en massa element ur natur och vardag, till fina arbeten. Han gjorde inget för massproduktion, bara enskilda fina föremål för finsmakare.

Mycket köptes upp av "statsmakten" som gavs som presenter vid statsbesök utomlands.

Plockat från Wikipedia:
Birger Kaipiainen (1915–1988), finländsk formgivare och keramiker. Han studerade vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors och fick anställning hos Arabia 1937 där han var verksam fram till 1954. Därefter formgav han för Rörstrands Porslinsfabrik i Sverige men återvände 1958 till Arabia där han var kvar till sin död 1988.

Han arbetade vid företagets konstnärliga avdelning och hans arbeten var inspirerade av bysantinsk och italiensk renässanskonst, ofta med frukter, blommor och fåglar.

Han formgav även bordsporslin för industriell produktion, bland annat Paratiisi med djärva dekorativa motiv av frukter och blommor (1969). Seriens produktion återupptogs 1987. Av sin samtid kallades han keramikens mästare och dekorationskonstens obestridde härskare. Birger Kaipiainen var för Arabia vad Stig Lindberg var för Gustavsbergs porslinsfabrik.

Vid 1951 års Milanotriennalen belönades han med ett hedersdiplom och 1960 med ett grand prix för sina surrealistiska keramikfåglar. Han tilldelades Pro Finlandia-medaljen 1963 och fick professors titel 1977.

Energigivande

Utsikt från ett "järnåldersberg", 74 m.ö.h. Pikis 24.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 268/366.

Skönt med värmebölja i september, inte helt vanligt på finländska breddgrader. Gjorde med fru A en trevlig vandring i en av de många naturpärlor (dock "fragment") som finns runt om Åbo.

Detta berg nås på en halvtimme från centrum; här fanns i tiden nån typ av försvarsanläggning. Då utgjorde berget en skärgårdsö.

Noterade flyttande svartmesar, en flock på ca 50 ex drog över. Spanade efter eventuella rovfåglar, kammade noll.

Något att trampa på

Längs skogsstigen i tallskogen. Hirvensalo, Åbo 23.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 267/366.

En skogsstig avslöjar något av det som vi normalt inte ser, nämligen det otroligt täta nätverk av rötter som genomkorsar marken, under ytan.

Som blottas när det skyddande marktäcket nöts av flitiga fötter. Ikväll massor med flyttande kungsfåglar och skogsmesar.

Skadskjuten

Illa medfaren. Kanske en bortjagad varg? Åbo konstmuseum 22.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 266/366.

Från prärielöpare till John Bauer skog

Så kan en granskog se ut, om den får sköta sig själv. Laitila 21.9.2020. Foto: Håkan Eklund.

Vissa gråmulna dagar kan vara synnerligen innehållsrika.

Fick vetskap om en sällsynt prärielöpare på en åker en timme norr om Åbo, kunde inte låta bli. Hittade raden med kryssare/bongare i en åkerkant bakom ett äldreboende i kommunen Laitila, och en mera samarbetsvillig fågel får man leta efter.

Först var vadaren svår att hitta ute på åkern (där lök skördats), fågelns skyddsfärg var perfekt, det var bara dess rörelse som avslöjade den (provianterade flitigt). Sen bytte den riktning, och kom rakt mot oss som stod på rad i en skogskant med våra tubkikare, som om den bara ville visa upp sig. Helt fantastiskt!

Kunde studera varje teckning i fjäderdräkten (rätt anspråkslös, lite som en brushona), men näbben kort, svart och rak. Normalt brukar jag inte släpa med mitt 500 mm vid kryssningsutflykter, oftast är ju "offren" långt borta och det är ju helt uteslutet att på egen hand ströva närmare - då skulle man bli hängd i närmaste äppelträd. Men nu ångrade jag verkligen att jag inte hade canonen med mig, prärielöparen kom som närmast på 15 m avstånd.

Prärielöpare (Calidris subruficollis) är en liten, fåtalig vadare i familjen snäppor som häckar lokalt i nordöstra Ryssland och nordligaste Nordamerika, men ses regelbundet i Europa.

Eftersom det var en ny art för mig, både globalt och  i Finland, blev det "pullakahvi" (kaffe med bulle ...) med fru A på närmaste fikaställe, som traditionen föreskriver i finska fågelskådarkretsar.

Först efter det ett besök i en fantastisk "John Bauer skog" i närheten, ett litet skogsområde fyllt med stora stenblock och grottformationer, som haft nån typ av "fornborg" under bronsåldern.

En skog som jag måste besöka på nytt med stativ och vidvinkel, en helt fantastisk skog som inte rörts på hundratals år. Alla stenar och stenblock täckta med ett tjockt och grönt mosslager (som alltid torkar bort om marken exponeras via kalavverkning = därför är hyggen så fula i steniga marker).