Så mycket man inte vet

Tio små i rad, i granit. Nära Månberget, Åbo. 30.6.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 182/366.

Det finns tusentals små detaljer i staden där jag bor som jag inte vet något om. Som detta på bilden ovan, ett miljökonstverk utanför ett daghem, med tio små skulpterade i granit.

Hittade ingen information vid konstverket, inte heller har jag hittat något på nätet. Men imponerande är det.

Strax efter bilden togs började det regna och just nu känns det plötsligt som om det var höst. Halvskymning kl. 23, blåsigt, regnigt och svalt.

Med ens känns senaste vecka som en avlägsen sommardröm, med sol och värme fram till midnatt ...

Men - naturen skriker efter vatten. Det är också bra med omväxling. I morgon är det juli. Sommarmånad.

Nionde året

I skuggan. Pandros 24.6.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 176/366.

När jag jobbade med en massa fotokurser gav jag ibland kursdeltagarna i uppgift att ta några bilder varje dag under en vecka, eller en hel månad. Detta för att de skulle lära sig att snabbt hitta motiv, få till en komposition och en användbar bild. Ibland knotade de, tyckte att det var svårt att fota varje dag. Speciellt när jag ofta gav uppgiften under senhösten ...

För att kolla hur svårt det var beslöt jag själv att försöka fotografera några bilder precis varje dag under hela året, och det har jag nu hållit på med sedan 2012. Insåg att det var kul, dock en utmaning. Svårast i början var att komma ihåg att ta en bild. Sen började det löpa.

Detta är nu det nionde året i följd. Och det är fortfarande bara så roligt. Det första året missade jag tre dagar, 2015 missade jag en dag. Sen fick jag in rutinen och det har blivit minst en bild per dag. De senaste åren höjde jag ribban en aning, att bilden måste "duga" för att publiceras på denna blogg. I sig berättar det ju ingenting, här är det ju högt i tak - men ändå.

Nu när jag kollade igenom veckan som gått ser jag att jag glömt att sätta in bild nr 178, från onsdagen den 24:e. Vi hade gäster på gårdstunet, och innan de kom skyndade jag mig att krypa på marken i ett skuggparti i dungen bakom stenmuren - och sen glömde jag att ladda ner bilden.

Vi satt ju vid brasan till midnatt. En av dessa oförglömliga nätter i fint Österbottenljus.

Sommarnattens ljus

Tillbaka på hemön, efter regnet. Hirvensalo, Åbo 29.6.2020 kl. 23.40. Foto: Håkan Eklund. Nr 181/366.

Väl hemma efter halva dagen på riksåttan satte jag mig vid datorn, i min "studio". Skrev den 24 h försenade kolumnen på 1,5 h.

Sen ut ett slag för att fånga något av det fantastiska nattljuset. Helt otroligt vackert. Borde har stannat ute ännu längre, men tröttheten tog över.

Reflektioner vid kvällsbrasan

Tittar på kvällsmolnen som passerar över, från havet i väster. Pandros 28.6.2020 kl. 22.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 180/366.

Min föresats under veckan var att skriva en del, bl.a. en kolumn som har deadline idag. Inte ett ord har jag fått ner. Det fina vädret och en massa utesysslor har farit iväg med varje timme av dygnets ljusa timmar.

Och de är många.

Tidigt i morse sökte jag ett videsparvsrevir i ett myggrikt område, utan resultat. En hanne hade hörts sjunga i området i maj. I stället var sumpskogsområdet inringat av röda band från ett skogsbolag, med färdigtryckt meddelande: stämplingsgräns. Ja, det var ju en jävla oreda i skogsskiftet: olika trädslag (björk, gran, tall), många stod ju alldeles för nära varandra, många träd var krokiga, en del halvruttna, dessutom av olika åldrar, "oskött" ... Såå får ju inte en skog se ut, ajabaja. Det är ju nationalekonomiskt oansvarigt.

Och en bit framåt längs skogsvägen mötte en nyuppslagen stor skylt: vindkraftverkspark under byggnad ...

Ibland önskar jag att jag liksom de flesta andra i området, bara kunde bry mig skit om natur som natur. Marken är till för att exploateras och utnyttjas till max. Eller hur?

Tänk vad enkelt om man bara kunde titta på utifrån och klappa i händerna och glädjas åt denna ekonomiska utveckling!

Vem tusan skall bry sig i videsparvar som flyger 5000 km från sitt övervintringsområde i Kina för att häcka i hembygdens taigaskogar. Finland o Sverige utgör ju artens västligaste utpost. De för inga pengar med sig från Kina.

När jag började intressera mig för fåglar i mitten av 1960-talet var videsparven en rätt allmän häckfågel i sumpskogarna runt myrar och kärr öster om byn.

Sen kom skogsbilvägsnätverket, sen dikades alla våtmarker ut, sen höggs alla gamla skogar ner när virket blev lätt tillgängligt, och nu - som pricken på i:et, fylls skogarna med vindkraftverksparker. Ok, "grön energi", men - samtidigt förvandlas skogarna till industrimark.

Sen decennier tillbaka är videsparven en raritet i området, de häckar i värdelös sumpskog runt våtmarker.

Samtidigt försvann lavskrikan, och tjädrarna, och duvhökarna (finns ju inga stora träd kvar, som klarar av stora risbon).

I stället har vi fått älgar, rådjur, vitsvanshjort, fästingar, älgflugor och vargar. Hyggena med sina örter, gräs, sly och unga planteringar är ju godis för klövvilt, som gillas av fästingar och älgflugor - och klövviltet är ju godis för vargarna. Men sådana arter gillas ju inte av de lokala, eller av lokalpolitikerna.

Dock: som man bäddar får man ligga.

Sånt mediterade jag kring vid kvällsbrasan, medan sommarmolnen seglade majestätiskt över.

Back to normal

Stilrent i rundvirke; dock överflödig. Öland, Oravais 27.6.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 179/365.

Plötsligt sjönk temperaturen med tio grader, och det blev igen alldeles normalt. Just nu, en halv timme innan solnedgång, plus 19 C. Känns skönt med långbyxor och jeansjacka, otänkbart för några dagar sen.

Kollade mina tre sista tornfalksholkar: 4 små ungar (ca 1 vecka gamla) i en, de två andra tomma. Om dessa fyra dunbollar får växa till sig blir det sammanlagt 26 ungar i fem bolådor, som är rätt normalt för detta begränsade område.