Att lära sig av det halvdana ...

Vildkatten från tajgan. Forssa 11 december 2019. Foto: Håkan Eklund . Nr 345/365.

Körde från Åbo upp till staden Forssa (1 h 20 min) för att utnyttja sista chansen att se alla prisbelönade bilder från Årets Naturbild 2018 (Finland) där jag hade en bild på 2:a plats (i en serie "Komposition"). Alla dessa bilder har under året varit på turné runt hela halva Finland, detta var sista stället. Bilderna från årets tävling tar nu över cirkusen.

Utställningen och det gamla naturhistoriska museet var ingen höjdare precis. Gammalmodiga utrymmen, djur och fåglar i dåligt skick (i vitriner), förutom lokatten ovan, skralt med information och sen alla naturbilder från fototävlingen i en enda lång rad.

Boring ...

Lesson learned?

Ja, det att bra utställningsbilder skall:
- vara utskrivna stort (om utställnings lokalen har volym som denna hade) och vara bra monterade
- ha tillräckligt med information (ex. om meningen med utställningen, bakgrund, aktörer, information om bilderna, fotograferna)
- ställas ut i utrymmen som i sig  bidrar till att "förädla" bilderna (där Fotografiska i Sthlm är en optimal modell, som ofta saknar motsvarighet - nu menar jag inte att det hade förväntats, men där kommer bra bilder till sin rätt ...)

Alla dessa prisbelönta bilder har varit bra presenterade och dokumenterade i en bok ("Vuoden luontokuvat 2018") som utges efter varje tävling, dvs. all tillgänglig information kring bilderna finns från tidigare.

Och ingenstans fanns information om föreningen bakom tävlingen, dvs. om det kunde finnas potentiella nya medlemmar som tittat på utställningen - alltså missade man att utnyttja den möjligheten. Föreningen Suomen luonnonvalokuvaajat r.y. (Finlands naturfotografer) har ca 3000 medlemmar; kanske de inte vill ha fler?

En lärdom är också att uppleva det som jag noterat ovan = man lär sig lika mycket av slarvigt gjort arbete, som välgjort ...

Ett gammalt ordstäv säger (på ett ungefär): Inget dåligt som inte har något gott med sig. Typ.

Att man också lär sig av dåliga erfarenheter. Att det är positivt att lära sig av något negativt ... dvs. för att kunna undvika samma misstag.

Vägrar att ge upp

Växer liggande. Runsala, Åbo 10 december 2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 344/365.

På tal om sparvugglor

Honan vaktar nära holken med ungar. Vörå, Österbotten en majdag för ett antal år sedan. Foto: Håkan Eklund.

Inspirerad av Fredrik Norlings sparvuggleblogg idag plockar jag fram denna bild som ingår i min debutbok "Samtal i gränsland" som utkom i början av november. 

(https://www.scriptum.fi/samtal-i-gr%C3%A4nsland)

I ett kapitel skriver jag om det öde som drabbar vår unika skogliga avifauna när hela ekosystem metodiskt monteras ner via kalhuggning, plantering, röjning och gallring - där bara unga välartade träd får leva. Allt för att industrin skall få billig råvara (när vi i Norden nu måste tävla med industriernas plantager i Sydamerika ...).

Sparvuggla och pärluggla är två små skogsugglor som försvinner när de inte längre hittar ihåliga träd och täta fina gamla barrskogar, som är deras ursprungliga livsmiljö.

Tajgaskog som klarade sig bra i tusentals år, fram till 1950 -talet ...

Åtminstone något är kvar

Vid köttdisken i den gamla fina Saluhallen i Åbo. 9.12.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 343/365.

Förändring

Stadsbilden förändras hela tiden. Åbo hamn 8.12.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 342/365.