En väntad fotobok

"Det knappt märkbara" av Patrik Larsson, en väntad fotobok. 28.2.2019. Nr 59/365.

Hösten 2007 träffade jag Patrik Larsson för första gången, en fredagsmorgon inför ett kursveckoslut. En ung, gänglig kille som väntade i det källarutrymme som vi (Nafo 1) då hade som klassrum, i Brusaby, Kimito (Axxell Utbildning).

Jag gick på en fotoutbildning, som jag sju år senare själv kom att leda. Vi skulle ha bildredigering, och Patrik höll Lightroom-kurs för oss, ett program som just då var rätt nytt på marknaden. Redan då såg jag vilken suveränt bra fotolärare och -pedagog  Patrik var.

När jag småningom blev ansvarig för utbildningen (2014-2018) engagerade jag Patrik som huvudlärare, och det vill jag säga - en bättre sådan (gäller när det inte skall finnas människor på bild ...) är svår att hitta! Det var en njutning att jobba med honom, och också följa med hans personliga utveckling som fotograf.

I många år var det kust och vatten som gällde, som han lärde ut vid många workshop, bl.a. på Fotomässan i Stockholm när den ännu drog människor. Jag var med några gånger på de workshops han och en kollega till honom ordnade ute på Landsort under höstar, då gällde det svartvitt.

Sen blev han väl mätt på det motivet, som också är ett steg i de flesta fotografers utveckling, nämligen behovet av att förnya sig. Han fick upp ögonen för det subtila, för motiv som de flesta gick förbi, gräs, buskar och annan oreda. Som sedan några år  tillbaka är hans favoritmotiv, som nu fyller boksidorna med de mest förförande fina bilder, i all sin enkelhet. Men så är det, det enkla och till synes subtila och anspråkslösa är en utmaning, som sen, rätt förädlat - blir till fina bilder

Det är viktigt med förnyelse, som bara är så lätt när det gäller fotografering, motiv finns det ju hur mycket som helst. Därför har jag heller ingen större respekt för  uttryck som "det egna bildspråket", precis som om det skall följa en och samma fotograf livet igenom, och något som vi alla skall sträva till, och att man från en bild skall se vem som är fotograf. Det är en klyscha och önskning utan täckning. Visst har vi alla vårt sätt att skapa en bild, få till ett bildspråk, men det är inte något statiskt, en formula att använda för olika typer av motiv, och som vi sen är ensamma om. Nej, så enkelt är det tyvärr inte.

Ok, om en fotokonstnär bara satsar på ett smalt motivområde, att fotograferas på ett speciellt sätt, kan det lyckas en stund, tills tiotusen andra kommer på idén att göra på samma sätt.

Men tillbaka till Patrik. Jag minns en gång när jag efter ett kursveckoslut tog honom hem till min ö och vi for ut till ett berg med fin utsikt över innerskärgården, som inte intresserade Patrik det minsta. Han gick omkring och stirrade ner i marken, fotograferande nerfallna tallkottar. En början till det knappt märkbara, sådant som de flesta av oss bara trampar över eller förbi.

Den "Jan Töve-stil" (bildspråk?) som jag läser in i bilderna i boken är en lisa för ögat. Och själen. Bara så tilltalande och befriande att titta på. Detaljer och nyanser att njuta av. Och jag vet att just Jan Töve var en av Patriks stora förebilder när han började fotografera, när han i timmar satt och studerade bilderna i boken "Bortom redan" - en klassiker i genren.

Jag vet inte hur boken marknadsförs? det kanske Fotosidan kan klura ut, men i min fotoboksamling skall  "Det knappt märkbara" få en märkbar plats.

Än så är det långt till ...

Ännu långt till vår; inga flyttfåglar i sikte. Söderfjärden, Vasa/Korsholm 27.2.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 58/365.

Mitt motiv för att besöka Söderfjärden har en koppling till fåglar och landskapsfoto.

Men den som är intresserad av spår efter meteoriter, har kommit rätt. Det cirkelrunda odlingsområdets form uppkom vid ett meteoritnedslag för över 520 miljoner år sedan och har en ännu välbevarad kraterrundel. Den är en av de bäst bevarade meteoritkratrarna i världen.

Söderfjärden en mil söder om Vasa är en sällsynt plats. Halva fjärden ligger inom Vasa stad i Sundom by och andra halvan inom Korsholms kommun i Solf och Munsmo. Ett litet hörn i sydväst ligger inom Malax kommun. Söderfjärdens historia är svindlande lång. Den rofyllda slätten gömmer många dramatiska och ovanliga element som är värda att stifta bekantskap med. Åtminstone följande sju skäl finns för att se Söderfjärden.

Mången betraktare från ovan har tjusats av Söderfjärdens gulgröna åkerrundel innanför en rund krans av randberg. "Finlands vackraste meteoritkrater" är 5-6 km tvärs över och mer än 300 meter djup, fylld med yngre sedimentbergarter, bl.a kambrisk sandsten. Tio andra kända spår av meteoritnedslag i Finland är vattenfyllda oregelbundna sjöar, föga kraterlika. Söderfjärden är en unik plats på jorden, eftersom endast 176 meteoritnedslag är kända på vårt jordklot.

Här kan vi studera jordens historia från urtid till nutid. Minst två gånger har platsen under årmiljoner av kontinentvandringar passerat jordens ekvator. Under kraterns oändligt långa historia har livet på jorden utvecklats från enkla organismer till dagens natur. I borrkärnor ner ur Söderfjärden finns inbakade fossil av pyttesmå ryggradslösa djur, bl.a. fragment av trilobiter och brachiopoder. Detta ger perspektiv på livets utveckling.

http://www.sundom.fi/sv/soderfjarden

Vingar som bär

Drömmar om flygning. Vasa torg, 26.2.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 57/365.

Svag för de gamla

Gamlingen i skogskanten. Salo 25.2.2019. Foto: Håkan Eklund.  Nr 56/365.

Jag har en viss svaghet för åldrande träd; skönhet i förfall. Det samma gäller människor: gamla, fårade ansikten utstrålar vishet, klokskap, lugn och harmoni. Natur är natur.

En av de få höjder

Utsikt är ingen vanlig företeelse i Aura ådal, Åbo. 24.02.2019. + 4 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 55/365.