Ett angenämt ugglemöte

Överraskande möte vid trafikled. Riksåttan, Pörtom, Österbotten. 20.10.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 293/365.

Plötsligt uppfattade jag något ljust i skogskanten när jag blåste förbi i 115 km/h (ja, jag vet - det var överhastighet ...), svängde på huvudet för en sekund och såg att det var en uggla! Finemang. Fåglar som sitter nära livligt trafikerade vägar är lätta att fotografera, om man passar på att stanna vid vägkanten just när andra bilar rusar förbi. Som gör att de inte "märker" en ...

Just så gick det.

Först tog jag några bilder på avstånd, för säkerhets skull. Sen körde jag närmare, till slut stannade jag alldeles mittemot. Och slagugglan brydde sig inte det minsta. Det blev ett antal porträtt; aldrig tidigare har jag sett en slaguggla så bra som denna. Dessutom lagom med mörk bakgrund; skogskant i skugga.

Härligt.

Samtidigt fick jag lite "plåster på såren": jag var egentligen på väg hem till Åbo för att i morgon åka till Helsingfors på de finska naturfotografernas "Årets Naturbild" - evenemang (jag hade en prisbild = andra plats - i klassen "Komposition", en "bloggbild" som inte var så märkvärdig ...).

Men se, jag hade tagit fel på en dag - en kompis ringde från Helsingfors och frågade var jag var? Jag svarade på riksåttan (en stund senare hade jag ugglemötet).

Naturfotoevenemanget gick av stapeln idag ...

Längs okända vägar III

Grusväg mellan Lappfors - Lillby i svenska Österbotten. 19.10.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 292/365.

Så många förlorade berättelser

Vridläktare i vinterpaket. Oravais Teater, Kyroboas, Övre Kimo Bruk. 18.10.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 291/365.

Har fått för mig att försöka lära mera om mina rötter, reda ut släktskap och fråga sådana som (ännu) vet. Det om något är väl ett tecken på att man börjar få år på nacken, att man fått förstånd att stanna upp och se sig omkring i den egna ursprungsmiljön.

Jag hade träff med en av mina kusiner idag och fick en massa släktinformation som jag inte visste något om, bl.a. att hennes pappa hade tre bröder som hade emigrerat till Kanada i tiden, och "blev dit" (i ett gruvsamhälle i norra Ontario). Om deras liv vet ingen (nulevande) något om; endast en av dem kom på ett kort hembesök på 1950-talet.

Kusin Ullas morfar (min farfar) tillbringade också ett år "over there", på västkusten i Oregon, i skogsarbete, men insåg att det var ett hundliv. Efter att en kamrat omkommit i en olycka tappade han lusten för skitjobbet och kom hem. Han tog småningom över gården efter sin far här i Kimo ådal (några kilometer från slagfältet i Oravais där östra rikshalvan Finland förlorades till ryssarna hösten 1808 ...).

Tack vare att farfar kom hem från Amerika sitter jag nu här på hans gamla gårdstun (med stenfoten från hans bondgård bland björkar 20 m bort), och kusinen Ulla som jag träffade idag, bor i grannbyn - där hon fostrat sin familj som jordbrukare.

Jag hann aldrig träffa farfar, han dog hösten 1939, i lunginflammation ... strax innan vinterkriget bröt ut (när ryssarna skulle ta oss på nytt ...). Då fanns det ännu inte antibiotika!

Min pappa var då 12 år och brukade berätta om den mörka hösten, när allt kändes så hopplöst.

Däremot hann jag lära mycket från morfar, som tillbringat 7-8 år av sin ungdom i Amerika (som nygift, frun väntade på hemgården, när han återvände kunde han "lösa ut" hemmanet från svärföräldrarna) .

I precis varje familj i svenska Österbotten finns det släktingar som emigrerat till USA, Kanada, Australien (och Sverige - men det brukar vi inte räkna). Ungefär som Mobergs Småland ...

En nyttig dag i halvmörker

Lässtund efter gräsklippning. Pandros, Kimo ådal 17.10.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 290/365.

Har äntligen fått undan det som jag egentligen kom hit för: att klippa gräsmattan, tvätta utemöbler och ställa in dem i förrådet, att tömma vattentunnor för vintern etc. Inser ju att vintern är på kommande, fast jag inte har haft tid att fundera så långt.

Att jag fick detta gjort var egentligen tack vare ett urtråkigt höstväder idag (trots sol från blå himmel i södra Finland).

Idag kändes det som om det var skymning under hela dagen! Vindstilla, låga moln, duggregn - och jämngrått. Annat var det igår.

Hittade i bokhyllan en bok som jag köpt 1979, men som jag nog aldrig läst. Det är Studs Terkels djupintervjuer med amerikanare i de mest olika yrken, när de berättar om sina jobb.

Ibland blir man nästan mörkrädd över all orättvisa och all översitteri, och allt skit som både svarta och latinare fått utstå. Eller helt vanliga vita knegare som exploateras av "systemet", där människan inte tillmäts något större värde.

Börjar inse hur tufft det var för våra egna emigranter som etablerade sig i Amerika både före andra världskriget, och efter.

Ok, intervjuerna i boken är gjorda för många decennier sedan - men mycket känns igen. Inte är skillnaden till dagens situation alltför stor ...

Skulle vara intressant att läsa en motsvarande bok om olika yrkesgrupper i Ryssland och Kina.

Till exempel.

Längs okända vägar II

Långtidsparkering? Storbacka, Purmo, Österbotten. 16.10.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 289/365.