Det behövs så lite

Konst i vardagen som får ögat att vila. Port Artur, Åbo 7.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 219/365.

Utställt i gatuplan

Fotoutställningar i skyltfönster året runt. Åbo 6.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 218/365.

Om medier som folkbildare

Försöker stoppa ryskt anfall. Oravais slagfält 4.8.2018. Foto: Håkan Eklund.

Nej, han som står andra från höger skjuter inte i luften. Han har redan avlossat sitt skott och skall snabbt ta ned mynningsladdaren och ladda om. En långsam procedur för 210 år sedan.

Men slaget förlorades (14.9.1808), och våra gränser och statsskick stöptes så småningom om.

Och krig, ja - de är exempel på dålig eller misslyckad kommunikation, med koppling till dåliga ledare - som vi rikligt har begåvats med. I USA, i Ryssland, i Kina, i U.K, i Turkiet, i Venezuela, etc.

Listan är tyvärr mycket lång. Och dåliga ledare hittas inte bara i egenskap av statsmän, det gäller också partiledare och andra småpåvar. Eller inom företag. Finlands (en gång) stolthet Nokia gick ju under via ledare som hade förblindats av framgång och inte längre lyssnade på "verkstadsgolvet" där uppfinnarjockarna fanns; en lång historia.

Påminns om detta med dåliga ledare när jag idag, istället för att åka på jobb, eller börja planera kurser och fotoutflykter för andra - som "friherre" bekvämt kan tillägna mig innehållet i den enda papperstidning (Hufvudstadsbladet) som hittar till postlådan. I dagligt tal HBL

Två andra tidningar har jag som e-tidningar (Vasabladet och New York Times). Resten av mitt nyhetsbehov hittar på alla möjliga sajter på internet, eller via teve.

Men det som jag gillar i dagens Hbl är en bokrecension skriven av Sture Enberg. Det är den tidigare tyska utrikesministern Joschka Fischer som skrivit en aktuell bok om Europas tillstånd. Jag skall inte upprepa boktiteln som är på tyska; hoppas att boken blir översatt till språk som jag begriper.

Hur som helst. Det är dylika texter som jag gillar i en dagstidning, när man från en halv tidningssida lärt sig något/fått en tankeställare.

En bra recension som den i dagens tidning är en konst att skriva, att på ett begränsat utrymme få med tankeväckande information och kärnan ur ett stort arbete.

Fischer anser att Trump medvetet förstör den amerikanska världsordningen som är synnerligen destruktivt för Europa. Utan ett stöd av USA och Storbritannien försvagas Europa som sakta men säkert spaltas upp av nationalister som "längtar efter en gyllene gårdag, till vilken man drömmer sig tillbaka", liksom också Trump gör.

Nynationalisternas drömmar och önskningar motsvarar ju varken dagens eller morgondagens verklighet, som är de utmaningar som alla borde fokusera på.

Enligt bokens författare leder allt detta till att centrum för en ny världsordning inte längre kommer att ligga i den transatlantiska regionen, utan den förflyttas till Asien och Stilla Oceanien som är starka på artificiell intelligens och andra spetsteknologier, med stora hemmamarknader (ex. Kina, Indien).

Det är kunskap och insikter som dessa som "vanligt folk" borde läsa om  eller annars ta till sig för att motverka den enorma fördumning som sker idag. Men de flesta orkar ju inte läsa böcker längre, eller rapporter, eller långa artiklar i kvalitetspress. Istället är det förenklingar som gäller, där fakta ofta lyser med sin frånvaro. Som bara gör folk dummare. Utan denna fördummning och de massor som bara flyter med populistströmmen, skulle vi varken ha Brexit, Trump eller Putin eller en massa andra destruktiva krafter.

Mediers uppgift är att vara folkbildare, att granska makten - och inte bli populistmegafoner och nyttiga idioter, som tyvärr är ett växande fenomen. Att Trump medvetet saboterar öppen, maktkritisk kvalitetsjournalistik i USA är synnerligen farligt och destruktivt.

Om det lyckas så är USA en f.d. demokrati, och Putin klappar i händerna. Han lyckades ju med det till 100 procent i eget land, dvs. att tysta det fria ordet. Inget under att Trump ser upp till honom.

Och ett försvagat EU är ju något som Putin gärna ser, nu får han draghjälp av Trumpstrunten.

Om att rota i långtidsminnet

Första på länge. Hirvensalo, Åbo 5.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 217/365.

En uppfriskande regnskur och +17 C mötte när vi efter fem  timmars bilkörning kom hem till vårt HQ på ön i staden. Efter månader med tropisk hetta känns det bara så underbart med svalare temperaturer!

Och sen alla dessa överraskande möten med människor ur ens "tidigare historia".

Frun och jag hade en kopp kaffe med fika på en landsvägsrestaurang i sydligaste delen av det svenska Österbotten när en (till synes) helt främmande man hälsade på mig. Först trodde jag att han menade någon som satt vid borden bakom mig, men sen när jag inte reagerade så stegade han fram och hälsade, dvs. han kände mig.

Och plötsligt skall hjärnan blixtsnabbt kolla igenom en massa datafiler arkiverade i långtidsminnet, för att man inte helt skall göra bort sig. Jag sade att han måste vänta några ögonblick, jag har två "kandidater" till vem han kunde vara ...

Det var rösten, ögonen och hans "allmänna habitus" som först plockade fram något, och det var inte namnet utan hans yrke. Jag sade att du är byggmästare? - och han svarade jakande.

Ännu hade jag inget namn, men jag visste att vi varit kollegor för 34 år sedan. Sen dök förnamnet upp, Jalle (Jarl) sade jag frågande? Jepp, svarade han.

Men jag hittade inget efternamn. Sen kom jag ihåg att vi under gemensamma arbetsresor alltid brukade stanna och fråga vägen om vi sommartid såg någon lättklädd dam i en trädgård långt ute på landet (vi jobbade för Vasa lantbruksdistrikt, en statlig organisation som hjälpte jordbrukare). Det var han som brukade be mig att svänga in till gården: "Jag skall bara fråga om vägbeskrivning till gården vi skall besöka", brukade han säga (trots att vi visste ...).

Vardagshumor när den är som bäst, och detta var det första minne som dök upp kring denna mycket trevliga kollega under åren 1980-1984 som jag inte träffat sen dess.

I november 1984 lämnade jag Österbotten för mitt första biståndsprojekt-jobb på Fijiöarna.

På den resan är jag än ...

Ryska fåglar i byn

En fågel som älskar sembratallens frön. Oravais 4.8.2018. Foto: Håkan Eklund.

En av de få fåglar som berikat min sommar på stugan är den smalnäbbade sibiriska nötkråkan (Nucifraga caryocatactes macrorhynchos – norra och nordöstra Asien, lokalt till Finland och nordöstra Sverige, norra Iran, Korea och norra Kina. Kallas ibland smalnäbbad nötkråka).

Varje dag har de passerat huset med frön i krävan som de plockat från gårdarnas sembratallar nere i byn, i ådalen. Sen flyger de några km in till skogarna öster om byn där de gömmer fröna för kommande behov.

Nominatrasen av nötkråka hittas ju i SW Finland och Sverige, bl.a. De är specialister på hasselnötter och  har en betydligt tjockare näbb, annars är de rätt snarlika.

Så här beskriv sembratall (Pinus cembra) på Wikipedia:

Sembratall, även kallad brödtall) är en art av släktet tallar. Den har långa barr (mer än 5 cm) som sitter i knippen om fem. Cembratallens frön saknar vingar och är nästan av en hasselnöts storlek. Eftersom de innehåller mycket näring är de en begärlig föda för olika fågelarter, t.ex. nötkråkan. I Sverige ses cembratallen som odlad i parker och trädgårdar, och den finns planterad runt många norrländska järnvägsstationer, det var SJ som i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet mycket medvetet planterade ut dessa träd för att sprida parkkultur. Cembratallens hemvist är Alperna och Karpaterna. En underart (Pinus cembra ssp sibirica) hör hemma i Sibirien. I Sverige kan cembratallen spridas med nötkråkan som samlar och lagrar fröerna i gömställen i skogarna, och inom några kilometers avstånd från odlade cembratallar kan förvildade sådana därigenom hittas på oväntade platser. Vissa år när födan tryter i Sibirien kommer den sibiriska, smalnäbbade nötkråkan hit till Sverige som en invasion. De har då en särskild förmåga att hitta befintliga cembratallar. Överhuvudtaget kan man säga att nötkråkor och cembratallar hör intimt ihop och gynnar varandras ömsesidiga fortlevnad.

Den sibiriska underarten kallas också sibiriskt cederträd. I Ryssland är det en symbol för kraft, ett långt liv, hälsa och stabilitet. Den sibiriska cembratallen blir 35-45 meter hög och 1,5-2 meter i diameter. Den växer väldigt sakta och lever 300-500 år.