Med leriga skor
Det gäller att passa på
En sekund stilla. Pandros, Kimo ådal. 22.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 173/365.
Uppvärmningen inför midsommar
Storytelling time. Pandros 21.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 172/365.
Levande källmaterial
Oskar Bergman berättar. Baggas 20.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 171/365.
Efter en sex timmars bilkörning i regn i går, är jag tillbaka vid rötterna, där allt har fått sin början. För min del.
Gjorde under dagen en runda för att kolla läget med tornfalkhäckningar (i bolådor) i grannbyarna när jag äntligen tog mig till att svänga in till en avlägsen släkting, vars bror jag fotograferat i skogsödemarkerna på Vancouverön (1981), där han byggde skogsbilvägar åt ett stort skogsbolag. Han hade tillsammans med andra unga svenskösterbottniska ynglingar emigrerat till Kanada i början av 1950-talet.
Egentligen triggades jag till detta av ett möte på ön Fagerö ute i östra Finska viken, som jag besökte 8-10.6. Där träffade jag en aktiv fotograf och släktforskare från Borgå som hade släktrötter i min hemby (Kimo). Och han visade en bild av Oskar Bergman som han hade träffat för några år sedan under ett kulturevenemang vid Kimo Bruk (grundat 1703).
- Men då måste vi ju vara släkt, drog jag till med.
Utan att exakt veta hur.
Idag blev det klart när jag satte mig ner vid Oskars kaffebord, som sed är. Det vill säga, det bjuds alltid på en kaffetår när man besöker någon, hur extempore det än är. Som idag. Och jag lärde mig flera nya saker om min hemby, som jag länge gått och funderat på (angående namn ...).
Min mormor och Oskars mor var kusiner, fick jag lära mig (som jag nog vetat någon gång, men glömt). Det som jag dock inte glömt är mötet med Oskar en möteskväll för Oravaisnejdens naturvetarklubb under sent 1970-tal, när han nämnde om att hans bror Gustav bodde i Vancouver, B.C. och byggde skogsbilvägar i avlägsen skogsödemark.
Det triggade min äventyrslusta, och det var dit jag ville. Och dit kom jag med min unga fru en vinterdag i början av 1981 (vi gifte oss 1979), men det är en lång historia. Skulle jag ha fått bestämma hade vi blivit kvar i Kanada, men unga frun vägrade ... (som jag är tacksam för idag).
Om det skall jag berätta och illustrera i den bok jag håller på att planera.
Nummer 217
Kl. 05 sjöng blåstjärten. 19.6.2018. Herajärvi, Norra Karelen. Foto: Håkan Eklund. Nr 170/365.
Hade en fin morgon och förmiddag i verkligt intressant och spännande skogsterräng. Bergigt, bördigt, täta granurskogar, sjöar - allt.
Hörde sjungande blåstjärt på ett ställe, såg en varnande hona med mat i näbben på ett annat ställe. Dessutom sjungande lundsångare och annat trevligt som inte är vardagsmat i mina marker.
Min vän Jyrki kan sina marker på sina fem fingrar, visade var björnen brukar hålla till, var järven rör sig, och annat spännande.
En intressant omväg till stugan
I skydd för regnet. Herajärvi, Norra Karelen. 18.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 169/365.
Dagen började med en nostalgitripp. Sökte upp ett kurscenter mitt i den finska skogen mellan Kotka och Villmanstrand, inte långt från den ryska gränsen. Stället används av en yrkeshögskola kopplad till skogsbruk/-industri, och här tillbringade jag många månader med skogsfolk från Asien, Latin Amerika och Afrika i början av 1990-talet.
Barrackerna där vi då bodde var rivna (ersatta med ett nytt och fint hus), men matsalen och klassrumsbyggnaden fanns kvar. Och en liten stuga där vi brukade hålla party. Och de stora lärkträden fanns kvar, där jag såg mina första bändelkorsnäbbar ...
Det var också här en av mina kollegor blev förälskade i en kvinnlig jägmästare från Guatemala, och blev ett par. Historierna är många.
Sen körde jag längs östgränsen norrut en halv dag för att träffa en naturfotokompis som bor i fina fågelmarker nära en nationalpark. I morgon skall vi göra ett försök på blåstjärt.
På bilden ovan har vi tagit skydd (i ett vindskydd) för första regnet på 6 - 7 veckor; uppfriskande!
Egentligen är jag på väg till fritidshuset på västkusten, dvs. i Österbotten, men gör en större omväg. Att avvika från gamla invanda körstråk är bara bra