Vargkväll

Attack!  I gränszonen, Kuhmo. 16.8.2017.Foto: Håkan Eklund. Nr 228/365.

Väl ute ur Ryssland körde vi tillbaka till Lassi Rautiainens fotogömslen i gränszonen (på den finska sidan).

Kvällens saldo blev sex björnar och minst  tre vargar. Vargen på bilden ovan är mycket ljus, en alfahona som är född 2005. Hon kom i skymningen längs myrkanten med alfahanen (grå till färgen), plötsligt fick de syn på något i en skogsdunge till vänster om våra gömslen, och började springa med full fart (bilden ovan). Tyvärr försvann de ur sikte in i skogen; troligen prejade de en björn med något från åteln, som de i sin tur stal av björnen ...

I ett gömsle ännu närmare vargarna fanns fyra dalmasar (Dalarna, Sverige) som hade nybörjartur; det är inte varje kväll som områdets decimerade vargflock visar upp sig.

För några år sedan var flocken större, men varghatande jägare har gjort sitt ...

Interaktionen mellan en vargflock och björnarna har Lassi Rautiainen dokumentarat i en bok som finns på finska, engelska och tyska. Det är en mycket unik bok; ingen har tidigare så nära och så detaljerat kunna fotodokumentera detta tidigare - dvs. ingenstans i världen.

https://articmedia.mycashflow.fi/product/12/taistelijat

Lasse försökte i tiden få ett svenskt förlag intresserad av boken, jag hade översatt några kapitel till svenska, men förläggare i Sverige var inte intresserade. Däremot säljer boken bra på tyska (och finska), och det är många tyska naturfotografer som kommer hit för att fotografera, inspirerade av boken.

Numera är det inte lika lätt att få bilder på detta här i gränszonen när vargflocken är så decimerad (3-4 djur) och också björnarna är färre eftersom jakten farit iväg med så många djur. Lassi Rautiainen dokumenterade detta i rätt tid.

https://articmedia.mycashflow.fi/product/12/taistelijat

Ryssland 3

I bybutiken i Vuokkiniemi, Ryssland. 15.8.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 227/365.

Hade en byvandring i Vuokkiniemi med vår värdinna Maria Filippova. De flesta i byn är karelare, dvs. de är inte ryssar, utan karelare - och pratar (förutom ryska) finska.

En gränskultur i sig, öster om den finska gränsen, precis som vi som pratar svenska på den västra kusten i Finland, öster om Sverige.

Stack oss in till bybutiken som påminde om en gammal förkrigstida lanthandel, med varor bakom disk.

Det mesta billigt med våra mått mätt; en flaska vodka kostade knappa 3 euro.

Ryssland 2

Kalhyggena kryper närmare skyddsområdet i fonden. Kostamus, Ryssland 14.8.2017. Foto:  Håkan Eklund. Nr 226/365.

Tillbringade en hel dag i rysk tajga, med en fem timmars vandring i vacker tallskog. Men ända fram till gränsen utgjorde landskapet av f.d. tajgaskog ...

Synd bara att dessa naturskyddsområden har så få besökare eftersom de ligger nära gränsen till Finland (= det farliga utlandet, väst ....) som under Putins tid fått en massa restriktioner. För att få tillgång till dessa områden som utlänning måste man vänta 2-3 månader för att få alla papper stämplade ...

Nu besökte vi ett område som låg lite utanför det "förbjudna området", och klarade oss utan specialtillstånd. Men för att betala för oss (för två guider, en tolk och två terrängbilar) fick vi vänta i timmar;  Lassi Rautiainen (som känner chefen) och jag hade först möte med högsta chefen - och efter det började det hända (blev dessutom billigare än vad som tidigare meddelats ...).

På många sätt påminner Ryssland om de u-länder i tredje världen där jag jobbat, dvs. de enklaste saker görs byråkratiskt komplicerade och inget händer om man inte har högsta chefens medgivande ...).

Är man inte utrustad med gott tålamod, rätt attityd (att ex. inte låta sig bli irriterad, eller åtminstone inte visa det ...), har man inget att göra i sådana här länder. Det gäller att ta allt med en klackspark, med glimten i ögat. Människorna i sig är ju mycket trevliga; det är "systemet" som är skit.

Ryssland 1

Santeri Lesonen berättar. Venehjärvi, Ryssland 13.8.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 225/365.

Är det någon som bor mitt i ödemarken, dessutom mitt inne i en nationalpark, så är det paret på bilden ovan (Santeri och Nina Lesonen; hon skymtar i dörröppningen i bakgrunden). Santeri berättade att det emellanåt (vintertid) tar fyra timmar att ploga upp vägen ner till landsvägen (ena vägen), och också där ute vid "stora vägen" är det rätt tomt på hus.

Han kämpade i tjugo år för att rädda de unika urskogarna runt om i hans område (mycket naturskönt med skogar, åsar, sjöar), som skulle kalhuggas av utländska företag (från Sverige och Finland ...). Han lyckades (tillsammans med några inflytelserika personer) rädda 74 000 hektar som idag utgör Kalevala nationalpark. Hans hemman befinner sig numera inne i parken; tyvärr kan man inte som utlänning utan tillstånd (som är krångligt att få) röra sig i denna nationalpark eftersom den ligger inom "förbjudet gränsområde".

Santeri är en bra berättare, han kan prata i timmar - om någon orkar lyssna. Om gårdsgruppens öden och äventyr, ofta en hårdhänt sådan i detta märkliga rike som genomgått så många svåra perioder.
När de fått börja från början flera gånger om, efter förvisningar och annat strul.

Under ofärdsåren innan sovjetstaten bildades försökte folket i dessa byar lösgöra sig från Ryssland, och bli en del av Finland, men det misslyckades förstås. Inget under att Stalin inte litade på folket i gränsområdena.

Intressanta detaljer om detta hittas i  en bok som handlar om områdets historia som jag hittade i Vuokkiniemi museum , boken omfattar 469 sidor och kostade 500 rubel (= 7 euro ).

Där finns allt, listor på förvisade, arkibuserade och en massa annat otrevligt/trevlig - men det är en lång historia ...

Dagboksnoteringar från ett björngömsle

Med bestämda steg. Vid ryssgränsen i Kuhmo. 12.8.2017.  Foto: Håkan Eklund. Nr 224/365.

Är installerad i fotogömslet kl.17.30. Det är vindstilla, mulet och varmt. Och underligt nog - myggfritt.

Hittar en gammal dagbok i gömslet med Bosse Kristansons anteckningar från 3.6.1997; intressant läsning.

Kl. 19.20 dyker de första korparna upp, en stund senare ett stilla regn som upphör lika snabbt som det började. Kl. 20.10 är ljuset perfekt, men inget att fotografera ...

En stor flock med sädesärlor drar förbi, plus tre gulärlor. Höstflyttning. Kl. 20.38 landar sju gluttsnäppor på myren och jag räkar in 27 korpar. De senare är viktiga, de garanterar att allt är ok.

Skymningen gör sig påmind, och det betyder björn ... Kl. 20.50 ser jag den första i skogskanten, sen en till, och en tredje. The show is on ... Till slut är det sex olika björnar utspridda över arenan, som snällt väntar på mattur.

Jag försöker mig på panorering med lång slutartid när någon av björnarna passerar. Plötsligt skymtar jag en rörelse i myrlaggen längre bort, kollar med kikaren och hittar två vargar! Den ena är vit, den andra är grå. Jag känner den vita, som jag fotograferat tidigare, för många år sen. Det är "Vaalea tyttö" som Lassi Rautiainen kallar den, en alfahona som nu är 12 år gammal. Tar några bilder, men de är lite för långt borta. Men det har ingen betydelse, jag har bättre bilder från tidigare.

Kl. 21.15 anländer en gammal havsörn. Den flyger runt några varv och sätter sig till slut i en torraka mittför gömslet. Men fotoljuset är inte längre något att hurra för.

Jag nöjer mig med att studera dessa fina arter med kikaren: 6 björnar, 2 vargar och 1 havsörn. Mitt i tajgan intill gränsen till Ryssland - dit vi kör i morgon ...