Fina bilder på näthinnan

Enda bilden från nattpasset. Kuhmo 11.5.2017 kl. 04. Foto: Håkan Eklund. Nr 131/365.

De flesta av oss som fotograferar har ett antal bilder som bara finns på näthinnan; nu har jag fått ett antal till. Skulle jag (= fotogömslet) ha befunnit mig på ett bättre ställe hade det blivit tidernas tjäderspelbilder! I fint snöföre ... Ok, solo sådana (ingen fight), men ändå.

Det fanns bara två tuppar på spelplatsen, den på bilden ovan var en "tvåa", ganska passiv, höll sig undan "den starka". Denna höll till rätt nära där jag satt, men bakom en liten kulle. Oftast skymtade jag bara näbben och ögat och en bit av stjärten, men en gång gjorde den ett luftsprång - och då hann jag få en bild (ovan). Den enda hittills från två nätter i tjäderskogen ...

Den aktiva tuppen höll till några hundra meter in i skogen, uppe på en liten kulle, skymd av träd från mitt håll. Men jag studerade tuppen i kikaren, han hoppade, dansade och hade sig. Det fina var den puderlätta nysnön som hade fallit under natten, vid varje flax yrde det snö kring tuppskrället! Bilder som förblev otagna.

Vid ett tillfälle var en tjäderhöna nere på snön, jagades av tuppen, men hönan "ville inte". Flög sen iväg.

Inser också det tragiska att befinna sig i ändlöst stora skogsmarker och det finns bara två tuppar och en höna på spelplatsen. Uruselt!

Under eftermiddagen kommer en kille från Helsingfors, tillsammans skall vi försöka flytta gömslet, för ett sista försök. Det är sådana här gånger som värdet på andras bilder stiger, när man själv inser hur mycket tid och arbete som krävs för att komma till skott. Hälsosam insikt (trots att den inte är ny); bra att bli påmind ...

Tankar om krig

I gränslandet till Ryssland. Kuhmo 10.5.2017. Nr 130/365. Foto: Håkan Eklund.

I en sovsäck på golvet i ett enkelt men dock "ombonat" fotogömsle i ett vinterlandskap nära gränsen till Ryssland kan jag inte låta bli att tänka på våra veteraner som utkämpade fyra krigsvintrar med ryssarna i dylik terräng (1939-44).

Den femte vintern (1944-45) gällde det att "kasta ut" tyskarna från Lappland. I det sistnämnda använde tyskarna den brända jordens taktik, dvs. de brände ner städer (Rovaniemi), samhällen enskilda hus, dvs. alla byggnader under sin reträtt. Allt för att göra det svårare för fienden med underhåll och bivackering - ett gammalt och beprövat "krigsknep".

Men på den tiden var alla finländska män härdade av "Fattigfinland", en stor del hade agrar bakgrund, och var vana med tuffa förhållanden.

Under de fyra vintrarna mot ryssarna tillbringades en stor del i verklig skogsödemark boende i "korsur" under jorden, enkelt men praktiskt. Tack vare uppoffringen vann vi frihet och utveckling; enda landet längs gränsen till Ryssland som inte ockuperades eller gjordes till lydrike (men nära var det ...).

Björn i snö

Med målmedvetna steg. Gränszonen till Ryssland; Kuhmo 9.5.2017. Foto: Håkan Eklund.

När jag vid 17.30-tiden installerar mig i fotogömslet vid myrkanten börjar det snöa, och blåsa. Svårt att tänka sig att det är nio dagar in i maj.

Sitter i timmar och tittar på korpar som är de enda levande varelser i sikte. Gömslet befinner sig inne i gränszonen till Ryssland; själva no-go gränslinjen ligger tvåtusen meter bort, på andra sidan myren i nordost.

Klockan 21.40, efter fyra timmars väntan, dyker den så upp - björnen. Det ymniga snöfallet har upphört och ljuset håller på att försvinna. Björnen tar sikte på korparna som frossar på fiskbitar, stannar då och då upp för att kolla läget. Sen hör den min kamera, nappar åt sig lite take-away, och försvinner tillbaka in i den skyddande skogen.

Björnarna är mycket skygga på våren när de kommit ut ur sitt ide, och är mest aktiva efter mörkrets inbrott.

Klockan 22.45 kommer björnen på nytt, nu är det rätt mörkt. Den tar mat med sig, och försvinner tillbaka till skogs. Jag kryper nöjd in i den varma sovsäcken; med golvet som sovunderlag. Lyssnar till den vintriga vinden som drar runt knutarna. Ute är det full vinter.

Den mänskliga faktorn

Det våras i skogslandet. Kuhmo 9.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 129/365.

Har under dagen kollat in olika ställen i skogsbygden. Som av bilden framgår är det fortfarande gott om snö. En del flyttfåglar, främst flockar med berg- och bofink, enstaka tornfalkar sittande i torrakor, likaså en varfågel.

Största delen av skogarna ägs av staten (Forststyrelsen = jfr med Domänverket) som sköts enligt alla handböcker. Ok, en dag finns det fina timmerskogar (tall) men ack så tråkiga och fula alla dessa glest gallrade unga tallskogar är.

Jämfört med de fragment av naturskogar som hittas, är skillnaden hisnande. De senare är blandskogar (tall, gran, björk), är täta som också betyder ett tunnare snötäcket och en skogsmiljö som vintertid ger ett helt annat skydd (och matförråd) än de glesa plantageskogarna som måste vara rena döden för utpräglade taigaskogsarter.

Den enda trösten (och överraskningen) att senaste natts tjäderspelplats var förlagd till en gles och tråkig ekonomiskog (tall); men där var som sagt ingen trängsel - det bidde ju inte en endaste bild ...

Natten inte så spännande

Hotellrummet görs i ordning. Kuhmo 8.5.2017. Foto: Håkan Eklund.

Naturfotografering är inte alltid som att beställa en pizza ... Ibland uteblir leveransen vid den förstnämnda.

Nätterna innan hade varit perfekt på detta ställe, bra spel, tillräckligt med tuppar och hönor. En fotograf från Schweiz som är min rumsgranne i basecampen hade följt med ett strålande spel på samma ställe natten innan.

Men denna morgon var det tyst. En höna fanns i närheten (anlände 22.15), mest satt den i en tall ovanför gömslet, utom synhåll.

Klockan 03 steg jag upp och började spana. Vindstilla, minus 2 C och vit snö överallt. Vid fyratiden fotoljust.

En tupp flög förbi kl.04.00, och en annan på skarsnön skymtade bakom ett krön 60 m bort kl. 05.30, sen var den försvunnen.

Det var allt.

Troligen låg spelarenan längre bort, utom synhåll. Tjädrarna har ju ett stort område för sitt spel, och man vet aldrig var de exakt kommer att vara ... Intressant i sig. Det skall ju inte vara för lätt; annars försvinner ju charmen.

På bilden är det Lassi Rautiainens son Sami som skjutsat mig till gömslet på sin snöskoter, och kollar att allt är i sin ordning. Sen åkte han tillbaka, och jag var ensam i skogen, mitt på en skogsbilväg i världens mest banala och tråkiga gallringsskog - trösterikt i sig om den miljön duger som spelplats.