Fy för den lede

Det som göms i snö; rastplats vid riksväg åtta norr om Björneborg. 19.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 109/365.

En perfekt aprildag

En av tvåtusen; sädgås mot norr. Oravais 18.4.2017. Foto: Håkan Eklund.

En perfekt aprildag i mina gamla fågelmarker i svenska Österbotten. Tillbringade några timmar vid havet och upplevde ett ljudlandskap av guds nåde; tusentals arktiska gäss, främst sädgäss i en stor råk med öppet vatten utanför Kimo åmynning. Dessutom sångsvanar i hundratal, knölsvanar, stjärtänder etc. Utanför låg isen bländande vit täckt med ett tunt lager ren nysnö.

Bl.a. näbbens färgteckning avslöjar arten, på bilden ovan.

Fotograferade en stund från ett fågeltorn när de i små flockar då och då bröt upp och drog norrut. Tyvärr hade jag glömt tubkikaren hemma, skulle 100 procent ha hittat spetsbergsgäss och sibiriska underarter av sädgås om jag kunnat kolla in detaljer. När jag förstorade upp flockbilder hittade jag bl.a. vitkindade gäss.

Under kvällen satte jag upp fem nya holkar i skogsbackarna runt fritidshuset. Hade 100 + sångsvanar som grannar ute på en åker i solnedgången. Det skulle författaren och fotografen Yrjö Kokko ha gillat ... (han som var först med att fotografera sångsvans häckning under en tid när arten nästan var utrotad i Sverige och Finland, dokumenterat i boken Sångsvanens land).

Frusen vipa

Försöker gömma sig. Kimo, Oravais 18.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 108/365.

Tofsvipan i dikeskanten är oinspirerad; kanske fryser den? Några timmar innan var det minus 6 C, nu plus 1 C. Våren går långsamt framåt; ingen känsla av klimatförändring precis  ...

Favoriten

På inspektion; nyligen anländ. Kimo, Oravais (Vörå) 17.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 107/365.

Detta är min favoritfågel, storspoven. En stor, ljudlig och sympatisk vadare som jag identifierar med mitt själslandskap - den österbottniska slätten. Att lyssna till storspovens flöjtande drillar under en vårmorgon/-kväll - är bara så mysigt. En fågel som försvunnit från södra Finlands odlingsbygder.

Känner mig lurad

Nyttojournalistik på Åland ... Repro: Håkan Eklund.

Sitter och läser om sådant som jag trodde tillhörde en förlegad värld, alltså vårjakt på ejder som fortfarande bedrivs på Åland, utan att ha EU-kommissionens ”välsignelse”.

Old shool badwill – så det förslår i ett landskap som satsar stort på turism i en del av norra Europa där vi förespråkar moderna och etiskt högt stående värderingar ...

Vårjakt var viktig i Fattigfinland/Fattigsverige (= färskt kött efter en lång vinterdiet på saltad fisk), en jaktform som är historiskt värdefull och intressant, som tillhörde fattiga skärgårdsbor – som verkligen behövde detta.

Idag när vi drunknar i välfärd och mat, är all fågeljakt nöjesjakt, som helst skall bedrivas i skördetid, dvs. efter att fåglarna häckat. Jag har själv inget emot riktig jakt och har i tiden själv avlagt jägarexamen (trots att jag endast jagar med kamera), har många vänner som är jägare – men vårjakt under häckningstid hör inte till goodwill i dagens ekologiskt sargade natur.

Om den åländska vårjakten endast omfattade riktiga skärgårdsbor, som bor ute på holmar och skär, skulle jag ha större förståelse – men som det nu är, är de flesta vårfågeljägarna på Åland urbana/semi-urbana och synnerligen välnärda personer ...

Och jag känner mig så lurad av Svenskfinlands enda EU-parlamentariker (Nils Torvalds) som tydligen jobbar som rådgivare åt den åländska jaktlobbyn. Jag har röstat på landets enda svenskspråkiga parti (Svenska folkpartiet), för att bevaka viktigare saker än nöjesjakt på Åland ...

Ledarna och artiklarna i de åländska dagstidningarna får en att häpna. Det är skrämmande läsning i värsta populistanda. Ofattbart! Dessutom bekräftas sanningen att det mesta blir fel när naturokunniga politiker och lika naturokunniga journalister/redaktörer breder ut sig. Fy för den lede.