Hasselblad - unik svensk industrihistoria

Hasselblad i Hufvudstadsbladet 11.1.2017. Foto: Håkan Eklund.

Hittade boken om Victor Hasselblad på Fotografiska i Sthlm 11.9.2016, dvs. den reviderade och utökade utgåvan (2016) som samtidigt utgavs på engelska (The Man Behind the Camera).

Jag kunde inte låta bli att skriva en recension om den intressanta boken som publicerades i Hufvudstadsbladet härom dagen. Hbl är den största svenskspråkiga dagstidning som utkommer i Finland.

Här är artikeln:

Hasselblads livsverk
- unik svensk industrihistoria

Sören Gunnarsson:
Victor Hasselblad. Mannen bakom kameran.
Journal, 2016.

Under den ”analoga tiden” var Hasselblad många proffsfotografers favoritkamera världen runt. Idén om ett moduluppbyggt system för en enögd spegelreflexkamera i mellanformat där man fritt kan kombinera magasin, sökare, kamerahus och objektiv, blev genast en succé när kameran lanserades av Victor Hasselblad i New York den 6 oktober 1948. Att det handlade om ett genomtänkt system visar gamla Hasselbladkataloger som omfattar ett 30-tal sidor med utrustning och alternativ för ett enda kamerahus.

När Neil Armstrong satte sin fot på månen den 20.7.1969 var det med en svensk Hasselblad i hand, samtidigt som Victor själv var hedersgäst på Cape Canaveral. Med sig hem hade astronauterna 3000 exponeringar; få enskilda bilder och händelser i världen har fått större publicitet. Bättre PR kunde en kameratillverkare inte få. Hasselbladkameran hade kommit med i det amerikanska rymdprogrammet redan 1962.

Under arbetet med boken om Victor Hasselblad fick författaren ofta ty sig till arkivkällor utomlands för att komma kamerans mångfacetterade utvecklingsprocess in på livet; änkan hade bränt Victors hemarkiv efter hans död. I decennier hade han korresponderat med kända fotografer, både hemma och utomlands, för att utveckla och förbättra Hasselbladkameran. I fotografen Ansel Adams arkiv i USA finns Victors brev bevarade. De flesta av Adams mest kända landskapsbilder, bl.a. ”Moon and Half Dome, Yosemite National Park” (1960), är tagen med en Hasselblad.

Boken om Victor Hasselblad (8.3.1906 – 5.8.1978) är som att läsa en thriller. En person utan engagemang skulle ha gett upp med mindre; det kom att ta en halv livstid innan Hasselbladkameran var en vinstgivande produkt. Pengarna till kamerautvecklingen togs från de lönsamma delarna av affärsverksamheten, där t.o.m. ett pappersbruk i Värmland ingick. Vid sin död var Victor Hasselblads deklarerade förmögenhet 36 miljoner kronor; värdet av hans kapital än större.

Allt hade fått sin början när Victor som en fågelintresserad yngling under 1920-talet beslöt att konstruera en egen kamera för att kunna ta bättre fågelbilder. Under arbetet med sin första (och enda) bok ”Flyttfågelstråk” (1935) irriterades han av de urusla kameror som fanns för fågelfotografering. Som fotograf och författare hade han medverkat i Göteborgs jaktsällskaps årsböcker 1933 och 1934. Hans första artikel hade rubriken ”Rädda berguven”, ett år senare resonerade han kring behovet av bättre naturfotoutrustning i artikeln ”Något om jakt med kamera”.

Victors far var fotohandlare och textilgrossist. Olika omständigheter gjorde att deras relation bröts för gott efter sonens giftermål. I sista stund, efter faderns död 1943, lyckades Victor köpa tillbaka familjeföretaget FW Hasselblad & Co, som omsatte 15 miljoner kronor, innan det skulle ha tagits över av ett konsortium. Firman innehade bl.a. den eftertraktade Kodakagenturen i Sverige. Timmarna innan optionstiden för aktieköpet skulle ha gått ut hade Victor av en slump stött på en bekant som tillhörde en förmögen redarfamilj. Victor berättade vad som höll på att hända och på stående fot ordnades ett lån för de miljoner som behövdes för inlösning av den avgörande aktieposten. När några minuter av optionstiden återstod traskade de in till Skandinaviska Banken i Göteborg, mitt framför snopna herrar som hade tänkt ta över företaget.

Under andra världskriget lyckades Hasselblad få kontrakt på att utveckla en flygspaningskamera för Flygvapnet. En del idéer togs från en kamera som hittats i ett tyskt spaningsplan som kraschat i Sverige. Den stora drömmen var ändå att skapa en kamera för civilt bruk. Efter kriget, när gränserna öppnades, med Tyskland sönderbombat och många industriländer i ekonomisk obalans, hade Sverige och Victor Hasselblad en jungfrulig marknad framför sig, trots att kameran inte var färdig. Fabriken i Göteborg tog emot beställningar som de inte kunde leva upp till samtidigt som det tog tid att få fram en kvalitetsprodukt. Under slutet av 1940-talet och en bit in på 1950-talet hade många sålda Hasselbladskameror tillverkningsfel, dessutom olika sådana. Men Viktor gav aldrig upp och fabriken fick småningom fram en högkvalitativ kamera som blev ett varumärke med världsrykte.

Victor Hasselblad och hans fru Erna hann stå värd för många celebriteter, Nobelpristagare, statsmän och kungligheter i fabriken och i sitt hem i Göteborg, eller i Råöhemmet intill havet i Halland. Efter Victors död 1978 gav den deprimerade änkan order om att bränna allt personligt: Victors omfattande korrespondens, dagböcker, samlingar, gåvor, negativ, diabilder ... ”Jag eldade i ett helt år”, berättar Harry Jansson, en av Victors äldsta medarbetare, för författaren. När änkan dog i juli 1983 fulländades avyttringen. Det tog två år för dödsboet att tömma alla hus, fastigheter och lägenheter som paret ägt. Harry Jansson önskade åtminstone rädda Victors värdefulla och omfattande bibliotek och konstsamling, en av Europas största privata dito, men allt skulle avyttras. Allt skingrades. Ibland såg Jansson hur lådor med dyrbar representationssprit försvann när ”advokaten kom”.

Med Victor Hasselblad förlorades något utöver det vanliga. Drivkraften bakom ett livsverk, Hasselbladkameran, klipptes och kontinuiteten blev till drivved. Om inte paret Erna och Victor Hasselblad hade varit barnlösa, hade troligen situationen och framtiden varit en helt annan för företaget och kameramärket.

Två år före sin död hade Hasselblad i brist på arvtagare avyttrat sitt aktiebolag med önskan om kontinuitet och fortsättning i Göteborg. Men företaget hamnade i händerna på investerare som var mera intresserad av att ”tömma kassorna” än att utveckla kameran i en tid när den digitala utvecklingen knackade på dörren och skulle ha krävt stora nysatsningar. Felaktiga strategiska satsningar från de skiftande ägarna gjorde att företaget tappade sitt utvecklingsförsprång. Plötsligt var Sveriges stolthet, den svenska Hasselbladskameran, inte längre vad den varit. Utvecklingen hade passat på att rusa förbi när den person som använt ett helt liv för kamerans ständiga utveckling och marknadsföring inte längre fanns. Ingen pratar längre om att fota med en Hasselbladare; idag har japanerna har helt tagit över kameramarknaden. När jag på Fotomässan i Stockholm i november 2016 hade en pratstund med en ung försäljare i Hasselbladmontern visade det sig att han inte visste mycket om Victor Hasselblad.

Idag skulle ett Victor Hasselblad-museum, med allt det som brändes och skingrades, vara en unik turistattraktion i Göteborg. Parets stadslägenhet i Göteborg låg ju i samma hus som kamerafabriken, som i tiden betraktades som stadens vackraste hus. Det fanns tydligen ingen auktoritet som förstod att bevara denna speciella industrihistoria för eftervärlden som var så starkt förknippat till en enda person och legend: Victor Hasselblad. Med en kamera som bar hans namn.

Att Victor och Erna Hasselblad hade testamenterat sina pengar från försäljningen av AB Victor Hasselblad till en stiftelse för att främja utbildning och forskning inom naturvetenskap och fotografi, är värd en eloge. Förvaltningen av stiftelsens tillgångar sker i samarbete med Skandinaviska Enskilda Banken.

HÅKAN EKLUND
Fotokurskoordinator, frilansskribent
hawk.eklund at gmail.com

Bildtexter:
1 (bokomslaget/två bildalternativ)
Sören Gunnarssons bok är resultatet av många års research och bygger på omfattande intervjuer och diger korrespondens. Boken innehåller också en uppdaterad förteckning över Hasselblads kameramodeller och det som hände med företaget när man gick från analog till digital fotografi. Reprofoto: Håkan Eklund.

2 (min egen kamera)
Hasselblad 500 C, en av de mest populära modellerna. Tillverkades åren 1957-1970. Foto: Håkan Eklund.

  3 (Victors första och enda bok)
Under arbetet med sin första och enda bok ”Flyttfågelstråk” (1935), irriterades Victor Hasselblad av de urusla kameror som fanns för fågelfotografering. Han beslöt att tillverka en egen ... Reprofoto: Håkan Eklund.

"Illväder"

Sundet mellan Hirvensalo och fastlandet. Åbo 12.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 12/365.

Busväder, som vi kallade "illväder" på österbottnisk dialekt.

Väder som jag gillar, som gör att vi människor inte kan göra något åt det ... det är bara att anpassa sig och ta emot.

Annars anpassar vi ju naturen till oss människor hela tiden, som i många fall är förödande.

Allt kräver sin tid

De får ännu vänta ett år. Kakola, Åbo 11.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 11/365.

En mobbande världsledare

Sista vilan. Arlingtonkyrkogården i Washington D.C. Foto: Håkan Eklund.

Med tanke på världsekonomin och -freden får man ju önska att USA:s nya president skall lyckas i sitt värv; men någon respektabel statsman blir han inte om han fortsätter som idag.

Det är helt enkelt skamligt att titta på en kommande president för en stormakt som beter sig som en förvuxen ungdomsligist, som på dagens presskonferens där han öppet stod och mobbade människor till höger och vänster, precis som om den äckliga valkampanjen ännu pågick. Han tycks ännu inte ha förstått sin nya roll; åtminstone beträffande uppträdande  kunde han ha Obama som modell. Han var en statsman.

"Grow up Trump" har många amerikanska politiker sagt; tycks vara försent för honom att förstå att han stannat i utvecklingen.

För mig personligen har det ingen betydelse om det är republikaner eller demokrater som har makten i USA, men nog är det svårt att gilla politiskt oerfarna miljonärer som nu släpas till D.C. "Träsket" enligt Trumpen, som han själv lovat dränera. Ny tycks träsket fyllas med synnerligen fula fiskar, hans egna, som nog inte vet mycket om en helt "vanlig"  amerikanares vardag.

Som ung såg jag upp till Amerika, dit så många av "mitt" kustfolk emigrerade. Och visst finns det mycket bra i landet (åtminstone för en fotograf ...).

Men dagens äckliga populistpatrask gillar jag inte; skamligt för en stormakt att låta sig styras av en man som fullständigt saknar statsmanna-ambitioner! Och kunskap. Det känns inte tryggt med okunskap vid rodret; i Venezuela har de en busschaffare som president, i USA en stenrik gammal palyboy som skryter, hånar, trampar på andra, varnar och mobbar. No good.

Angående bilden ovan, tagen under Obamas tid; de som har rätt att begravas på Arlingtonkyrkogården är:

• Krigsmän som stupat i strid.
• Krigsveteraner som pensionerats.
• Krigsveteraner som blivit krigsinvalider.
• Krigsmän och CIA-tjänstemän som erhållit vissa utmärkelser.
• Tidigare krigsfångar.
• Änka eller änkling till person som redan är begraven på kyrkogården.
• Minderåriga barn till person som redan är begraven på kyrkogården.
• Personer med höga befattningar inom den federala statsmakten, exempelvis: presidenter, domare i USA:s högsta domstol, försvarsministrar samt senatorer och kongressledamöter (med militär bakgrund).

Dispens har getts i särskilda fall för civila, till exempel har civila som dött i terrorattacker fått begravas här. Ett annat exempel är astronauter som dött i tjänsten, till exempel Challengerolyckan.

Kortvarigt

Please, not yet. Sagu 10.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 10/365.