Det var det det

Titta, där är mormors bil. Helsingfors 31.12.2016. Foto: Håkan Eklund. 366/366.

Ok, då är jag  i mål då, med 366 fotodagar. En trevlig "resa" som för mig varit fullständigt stressfri. Tvärtom vad många tror så har jag sett fram emot varje dag och detta med att fundera var och när bilden skall tas. Ibland har det ju blivit något helt banalt, andra gånger lite värdefullare, som bilden ovan.

Det var dåligt fotoljus i rummet hos dottern och hennes familj, och halvmörkt ute (trots att det var mitt på dan) Jag hade inte någon bild i tankarna just då, hade tänkt spara mig till kvällen, med fyrverkeri i huvudstaden när Finland inleder sitt 100:e år som självständig stat.

Men sen vill dotterdottern Cassandra visa något ute på parkeringen, drog gardinen till sidan - och jag såg en bildmöjlighet i ljuset mot ansiktet. Barn är snabba, men jag hann med två exponeringar. Det räckte. Följande sekund var hon tillbaka i soffan.

Därmed har jag rott i land med årets lilla men i sig krävande fotoprojekt. Största faran är ju att glömma, som jag gjort några åt tidigare ...

GOTT NYTT 2017!

Emigranthistorier

Eklundare från 1800-talet hittat i "arkivet". Överst t.v. Andrew Eklund  och Anna Olivia Skrifvars, bröllopsbild 1.1.1908 i San Francisco. T.h. Victor Alvar Eklund och Bernice E. Bunker, bröllopsbild 16.3.1935. Foto: Håkan Eklund.

Har hittat ännu ett skåp som är fyllt med gamla bilder, anteckningar, artiklar - delar av mitt (och släktens) liv för decennier sen som jag inte rotat i på år och dag. Hittar lådor och mappar fyllda med minnen, intervjuer, resor, bilder, kartor etc.

Påminns om mötet med farfars kusin Victor Eklund från Kalifornien, med pappa från Munsala i Österbotten (därifrån farfars släkt kommer) som kom och hälsade på mig o frun på Fiji 1985. Vi stannade hos dem i Berkley en vecka hösten 1986, på väg till Finland för "homeleave".

Hittar anteckningar där jag tecknat ned sådant som Victor berättade om sin far Anders (1875-1960),  blev Andrew i USA.

"Andrew anlände 21 år gammal från Finland till Ellis Island i New York i november 1896. Ville bli bonde. Fick jobb på en farm i Mellanvästern. Hade haft en inmutning i Colorado, sålde gruvan och for tillbaka till San Francisco 1906 (med guld i ett sämskinn) för att ta reda på hur det gått för systern Minnie under jordbävningen.

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Jordb%C3%A4vningen_i_San_Francisco_1906)

I San Fransisco träffade han Anna Olivia Skrifvars från Närpes (Österbotten) och de gifte sig i San Fransisco 1908. Han började sen jobba inom byggnadsbranschen, var med och byggde ett hotell i Montara."

Och så vidare.

Hittade också dålig papperskopia av ett brev som Olivia Skrifvars skrivit 19.4.1907 från San Fransisco till Miss Eklund, där hon skriver: ”Jag treffade din bror i går kvell” (undrar om det är hennes blivande man Andrew som är brodern?...). Sen fortsätter hon med att hon hört att ”du skulle flytta öfver till Frisco”, och att hon vet om en arbetsplats i en familj. Många kvinnliga emigranter från Norden jobbade som hemhjälp i familjer. "Miss Eklund" är troligen en av Andrews systrar, de var många ur samma "syskonkull" som emigrerade till Amerika.

När Victor var 6 – 8 år arbetade pappa Andrew i Idaho då det inte fanns jobb i SF. Sen arrenderade Andrew ett jordbruk i Tacoma (Silver Lake) när Victor var 8 år, de bodde enkelt, fru Oliva ville tillbaka till San Francisco. 1923 eller 1924 flyttade de till Berkeley, utanför SF där Victor gick de tre sista åren i High School, graduated 1927.

Och så vidare. Människoöden som kommit och gått. Minns hur Victor (nästan 80 år gammal) körde oss i sin gamla fina Cadillac till Yosemite National Park, bara för att jag råkade nämna att det är ett ställe som jag alltid önskat se ... Det blev en lång bilresa. Men minnena lever, och bilderna.

I skåpet under bearbetning finns många andra liknade emigrantöden.

Månne inte det skall lyckas

Vinterstrand. Hirvensalo, Åbo 30.12.2016. Nr 365/366. Foto: Håkan Eklund.

Ok, en dagboksbild kvar att klara av i år, månne inte det skall lyckas? Sen gäller det att igen börja från ett tomt bord, men det är bara kul.

Åtminstone har jag nu fotograferat några bilder varje dag  under 365 dagar, det har jag bara lyckats med två år tidigare (två år missade jag några dagar).

Nästa år blir det sjätte året med miniprojektet "En bild om dagen". Ett bra sätt att hålla igång en regelbunden fotografering; annars skulle det bara bli då och då. Och det skulle väl vara tråkigt ...

Vad är nu sen så viktigt

Stillhet. Åbo 29.12.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 364/366.

För några år sedan gjorde jag ett beslut att försöka läsa en skönlitterär bok per månad; jag klarade av fem, sen kom jag av mig med en tråkig bok som gjorde att jag tappade lusten. Om inte en bok lyckas hålla mig intresserad från början, lägger jag den till sidan. Tyvärr är alltför många romaner tråkiga, och långrandiga ...

Samma gäller deckare; köpte en känd svensk författare nu till jul men efter några kapitel lessnade jag. För osammanhängande, för många karaktärer som kom och gick, alltför detaljerat om våld ... (det räcker att antyda, läsarens egen fantasi gör resten).

Alltså for jag tillbaka till bokaffären och köpte några Lee Child-böcker; han vet hur man håller läsaren i spänning, utan att behöva anstränga sig alltför mycket. Och det är alldeles i slutet som det blir klart vad mysteriet egentligen handlade om.

Ja, jag vet. Denna typ av litteratur är bara "tom underhållning", men ibland är det just det som man behöver, bara så skönt att "tömma huvudet" med i sig onödig läsning ... Och vad är nu sen viktigt här i livet?

Jag läser mest fackböcker och -artiklar, både till jobb och privat och behöver ibland bara låta fiction ta över, som under en helg, men då skall det också boken hålla en i sitt grepp.

Men det är inte alla författare som lyckas med att hålla en läsare på hugget. Avslutade nyss "Make me" (562 s, 2015), har "Personligt" (svensk utgåva 2016) väntande som nästa. Läser dem på antingen engelska, svenska eller finska, bara hur jag råkar hitta lämpliga titlar. Antingen nya (ca 8 euro) eller för en euro som "second hand". Texten är lika bra oberoende av pris ...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Child

Jim Grant, född 29 oktober 1954 i Coventry, England, mer känd under författarnamnet Lee Child, är en brittiskförfattare. Lee Childs böcker handlar om den före detta militärpolisen Jack Reacher som reser runt i USA som en vagabond. Jack Reacher är en före detta militärpolis och kallas endast Reacher, ingen använder Jack som tilltalsnamn. Lee Child har två hem, en lägenhet på Manhattan och en villa i södra Frankrike. Han flyger ganska mycket mellan dessa två. Lee Child äger också en bil av märket Jaguar. Han är gift med en kvinna som heter Jane, och tillsammans har de en vuxen dotter.

Privilegierad

Intill stigen. Hirvensalo, Åbo 28.12.2016 kl.11.40. Foto: Håkan Eklund. Nr 363/366.

Så här såg det ut på förmiddagen när jag drog mitt "morgonpass" i skogen. Vackert med låg decembersol (passar på när jag har ledigt från jobbet).

Skogsbacken är inte stor, det tar 20 minuter att göra ett varv runt (längs stigar) backen; jag brukar köra tre varv som ger en timme fin motion. Området är omringat av bebyggelse och vägar, men det är sällan jag möter någon inne i skogen. De flesta föredrar en grusväg som passerar skogen på norra sidan; så bekväma är dagens urbana människor.

Själv har jag insett att både fötterna och kroppen mår bättre av att gå på ojämnt underlag (rötter, stenar, mossa, barrmattor etc.) och med stavar (Nordic walking sticks/poles:  https://en.wikipedia.org/wiki/Nordic_walking) är det bara så skönt. Stavarna ger bra balans på ställen där det är brant, eller halt, eller annars bara ojämnt. Dessutom ger de mer "sprutt" på stegen; turbokänsla ... Men det krävs bra på fötterna för att gå i dylik terräng, därför väljer väl de flesta den fina och jämna promenadvägen.

Har jag tid går jag två gånger per dag; med pannlampa på kvällen när det är beckmörkt. Det är nästan ännu roligare. Och då är jag definitivt ensam i skogsbacken.

När jag och frun kom hem från vår jorden-runt-resa 2014, från besök i några metropoler i Canada och Australien, insåg jag bara hur privilegierade vi är som kan bo nära natur, trots allt det urbana runt omkring. Miljonstäder är intressanta att besöka, men som livsmiljö - nej.