Längs lugna vägar

Liv och död. Lundo, 7.5.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 128/366.

Från kvällens fotvandring med kikare, kamera och fru.

Bilden ovan visar ett vindfälle med en blommande videbuske som försöker tränga sig igenom, upp mot ljuset.

Liv och död.

Enda växtplatsen i landet

Backsippa (Pulsatilla vulgaris), Örö, Åboland. 6.5.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 127/366.

Under morgonens fågelvandring passerade vi militärens gamla helikopterfält på fortön Örö och där växer några grupper med backsippa som samtidigt är den enda kända växtplatsen för denna fina växt i Finland. I Estland är den rätt vanlig längs kusten, liksom på Gotland och andra ställen i Sverige.

Den intressantaste fågelarten under vandringen var en sjungande lundsångare (Phylloscopus trochiloides), en östlig art som inte är alldeles vanlig i Finland.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lunds%C3%A5ngare

På Örö

Vattenpölen intill vägen, Örö. 5.5.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 126/366.

Första dagen med ett gäng "fågelkursister" avslutades ute på Örö kustfort som har varit ett militärområde i hundra år, etablerat av ryssarna 1915-1917 i slutskedet av vår Rysslandskoppling, när Finland var en autonom del av Ryssland. (https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96r%C3%B6).
 
Sen i fjol är ön öppen för allmänheten, nu som en del av Skärgårdshavets nationalpark och en verklig pärla.

Just här vid vattenpölen stod vi i den varma vårkvällen och lyssnade på gråsiskor, grönsångare, gärdsmyg, taltrast, koltrast, lövsångare och en nyanländ svartvit flugsnappare.

Om att känna sig nyttig

Tionde i ordningen. Hirvensalo, Åbo 4.5.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 125/366.

Det är en märklig känsla, aningen subtil, men den finns där, när jag kommer ut från "holkskogen". Nämligen känslan av att känna sig nyttig, att man gör något gott för någon, helt frivilligt och utan lön. (Det är samma känsla som när jag jobbade som volontär i Söderhavet, som gratisarbetare under två år ...). När man jobbar för lön är ju känslan en helt annan, och man kan bli utbytt när som helst.

Satte ikväll igen upp två nya holkar som jag köpte av en professionell holktillverkare som jag träffade på ett "sommartorg"ute i skärgården,  i Dalsbruk på Kimitoön. Mannen hade olika slags holktyper för olika arter, de var aningen dyra, men folk har nog råd att betala för bra arbete. Och för ett gott ändamål.

Det är troligen för  sent att få mesar i dessa holkar i vår i min skogsbacke, men ännu har inte den svartvita flugsnapparen kommit, den hålbyggaren ryms också in.

Årets varmaste dag idag, + 21 C. Härligt.

Berätta inte allt om bilden

I holkskogen. Hirvensalo, Åbo 3.5.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 124/366.

När jag återvände längs skogsstigen från kvällens holkupphängning fastnade blicken på den ljusstråle som hittat grenarna ovan. Måste stanna och ta en bild.

Samtidigt kom jag att tänka på naturfotografen och -författaren Heikki Willamo när han under en bildvisning  berättade hur viktigt det är att placera in ljusöppningar i grenverket vid fotografering i skog, eftersom dessa öppningar liknar solar och månar vid stor bländaröppning.

Men det borde han inte ha sagt. Efter bildvisningen kom en kvinna fram ur publiken och berättade att hon blev så besviken när han avslöjat just detta. Hon hade själv skapat en mera romantisk scen av det hela, och gillade att det såg så stämningsfullt ut. Och så var det bara en teknisk grej ...

Efter det beslöt Heikki Willamo att inför publik aldrig avslöja hur han tagit sin bilder! Det är ju samma effekt som när vi läser en bok, när vi själva i vår egen fantasi målar upp och visualiserar olika scener baserat på texten, och en skicklig författare berättar ju heller inte allt.

Likaså är det med en bild. Betraktaren skall själv få möjlighet att själv läsa in olika tolkningar.