En dag för sent

Intill Utö byväg. 6.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 37/366.

När Utöutflykten planerades för ett knappt år sen visualiserade jag ett vinterveckoslut med åtminstone lite snö, köld, kanske is i vikar - och sådant som ger karaktär åt en utskärsö i februari. Men nej, ännu på fredagen var det köldgrader, lite vitt på sina ställen, sen svängde vinden och milt och fuktigt väder kom in. Men så är det, det gäller att anpassa sig. Ett trist gråväder med regn och blåst under hela lördagen. Visst hittades fina motiv ändå.

Räknade in sexton fågelarter under dagen, av övervintrande flyttfåglar bofink, björktrast, knipa, vigg och så vidare. Några finska ornitologer hade noterat en alförrädare. För några decennier sedan brukade fjälluggla då och då vistas på Utö; en drömupplevelse ...

Det gäller att vara flexibel

Intill skärgårdsvägen i Nagu. 5.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 36/366.

Ok, nu på väg ut till fyrön Utö, med m/s Eivor (en gammal isländsk båt, hette då Baldur), det tar sina modiga fem timmar, men här finns både mat och dryck ombord.

Bara så skönt att komma bort från det urbana.

Fortsätter lite på gårdagens blogg; fick igen en bekräftelse på att det inte lönar sig att i onödan förbereda sig för ett anförande, och ha ett material som kräver si och så lång tid.

Vi var tre "föreläsare" under förmiddagspasset, en halvtimme per person. Jag hade sista passet, innan lunchen, och vet att då gäller det att passa sig. Det gick precis som jag gissade, personen före mig for iväg med 15 minuter av "min tid" ...

No problem; jag plockade ut kärnan av det som jag ville säga - på 15 minuter. Och hade inte behövt öda tid på att i onödan förbereda mig; slapp stressa både innan och under ...

Skönt att vara vuxen

Strömma kanal, Kimitoön. 4.2.2016. Foto: Håkan Eklund.

Ibland brukar jag filosofera över det fina med att vara tillräckligt vuxen, och tillräckligt "torr bakom öronen" som de äldre kallade det i min hemby.

I unga år var jag sekreterare för en naturhistorisk förening, med ett stort antal medlemmar av den gamla stammen, herrar i kavaj och med kravatt (=slips), damer i klänning. Detta var det glada 60-talet. Det värsta var att jag som sekreterare måste läsa upp föregående mötesprotokoll framför alla medlemmar, detta var det värsta jag visste. En verklig pina. Jag är säker på att alla i salen (ett 60 -tal personer) led lika mycket.

Nuförtiden kunde jag inte "care less", dvs. jag till och med gillar att prata inför publik, om det handlar om sådant som jag kan och gillar.

I morgon skall jag på ett skärgårdsseminarium prata under rubriken "Femton år med Skärgård", och jag har inte skrivit ner en enda rad. Det finns så mycket att berätta om; det största problemet blir att hålla tiden. Bra så.

Jag har jobbat som (chef)redaktör för en tidskrift under femton år, fina år, men nu har jag inte längre tid att splittra mig på ett antal olika jobb. Har redan i år gett bort tre olika jobbuppdrag, och har ändå mer än tillräckligt kvar - men nu mera fokuserat (fotokursverksamhet).

Bilden ovan tog jag när jag behövde sträcka på mig efter att ha suttit framför datorn i timmar, tog bilen och for iväg för att söka motiv = det roligaste som finns.

En välformulerad recension

Vägen ner till gården. Pemar, 4.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 35/366.

Jag vet inte vem Sievert Sjöberg är, men skriva kan han! Ett finare ordhantverk när det gäller en utställningsrecension om naturfoto, har jag sällan läst.  Det handlar om Patrik Larssons utställning "Subtilt" som är hängd i Rimforsa hos Neva Books (fram till 28.3).

Här handlar det om hantverk i kvadrat (ord och bild).

Patrik L har jag känt sedan hösten 2007 när han en morgon satt i ett klassrum i Brusaby, Kimito (där jag nu jobbar, med samma naturfotoutbildning)  - och väntade på oss kursdeltagare, för att lära oss Lightroom (en av de  första versionerna). Jag insåg genast att Patrik också var en god pedagog, som alla som gått på hans kurser/föreläsningar säkert håller med om.

Så här skriver Sievert Sjöberg om Larssons bilder (http://www.corren.se/kultur-noje/recensioner/naturen-skriver-karleksbrev-om4007254.aspx):

"Konstfotots uppsving har varit gynnsamt också för det mer traditionella natur- och landskapsfotot. Inom den sektorn är konkurrensen hård. Det räcker inte med att bara presentera vackra vyer. Något extra, ett personligt signum, krävs för att motivera en separatutställning på ett etablerat galleri.

Patrik Larssons utställning känns ovanligt jämn. Bilderna signalerar omsorg på alla fronter. Ögat, känslan, intuitionen har samverkat med tekniken på ett sätt som gör den till ett medel för att nå önskade resultat.

Här skriver naturen kärleksbrev till det mänskliga ögat, genom att visa sig i sin fulländade ogripbarhet. För att hitta fram till den typen av bilder krävs inte bara en utmärkt kamera. Det handlar alltså om mer än dokumentation. Naturens inneboende förmåga att skapa skönhet redovisas via dess eget "språk".

Molnmassor vältrar sig. Skageracks livfulla vatten spelar sina symfonier på strandstenarna. Vassruggar "håller andan" i djupt samförstånd med den tystnad morrondimman äskar över sjön. Verkeåns stilla vatten lockar sin vegetation till att pråla i maximerade färgtoner.

I de här bilderna har det varit noga med att framhäva de specifika färger som lierade krafter har skapat på de olika platserna. Vid Elgåfossen i Norge samverkar björkarnas, alarnas, nysnöns, vassvippornas och vattendragets färger till en harmoni där ingenting är utbytbart. Patrik Larsson skildrar den förundran han själv måste uppleva i vissa situationer."

En biotop som gillas

I klibbalslunden/-kärret. Hirvensalo, Åbo 3.2.2016. Foto: Håkan Eklund.

Ibland hittar jag små pärlor till områden på min stora ö, som delvis är rätt urban. Har sett den här skogskanten med klibbalar hundratals gånger från bilen, men aldrig stannat och gått för att kolla området. Idag gjorde jag det, för en kort stund i härligt ljus. Hörde en mindre hackspett, en art som gillar sådana här skogar, och såg en sparvhök pila förbi.

Det handlar om en liten gammal havsvik som har förvandlats till en liten insjö som egentligen växt igen. Måste ta mig en närmare titt på området. Förstås finns det en del hus i närheten, men det går ju alltid att hitta omvägar. Just nu är det högt vatten och alskogen påminde om en härlig sumpskog.

Borde frysa på ordentligt, annars går det inte att vandra i sumpskogen, men det lär ju bara bli varmare till veckoslutet - som är trist ...