En viss skillnad

När dimman lättar. Fyrstranden, Åbo 23.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 265/364.

I många av världens storstäder ser det ut just så här, och då handlar det inte om en fräsch och fuktig mogondimma vid havet, som på bilden ovan. En kvart efter att bilden togs, var luften klar igen.

Utomlands, i miljonstäder, handlar ofta om smog; industriella luftföroreningar - eller rök från röjning av regnskog (ex. Indonesien).

En viss skillnad.

Höstlig agrar nostalgi

Höstkänsla. Pemar 21.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 264/364.

Detta om något ger mig nostalgiska vibrationer från min uppväxt uppe i Österbottens kustland och slättbygder. En klassisk landsbygdsmiljö om hösten: stubbåkrar med öppna diken, en gammal lada och starar uppradade på el- eller telefonledningar.

Det sistnämnda finns väl inte längre.

Och jag minns hur svårt det var att bedöma individantal i fågelflockar, jag förde ju noggranna fågelanteckningar varje dag.Flockar med tättingar som oftast är rätt små, blev alltid noterade i underkant. Med stora fåglar gick det oftast helt tvärtom.

På bilden ovan skulle jag vid en snabb blick notera högst 100 ex, kanske inte ens det. Ok, nu har jag räknat dem - de är 175 stycken starar.

I finsk bastu

Punkaren i beteshagen. Friskala ängar, Åbo 20.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 263/364.

I en finsk herrbastu håller man käft. Åtminstone på gymmet där jag går, om det inte råkar vara en kompisgrupp samtidigt.

Trots att man kanske bara är två på samma gång, sitter man tyst på varsin bänk. Och tänk, det har jag lärt mig tycka om! Att i lugn och ro gå in i ett meditativt tillstånd, med sina egna tankar. Bara så skönt. Utan att det ens känns obekvämt. Det är inte många nationaliteter som kan den konsten.

Men se, i kväll var det annorlunda. Mannen som kom samtidigt var pratsam, och var en riktigt trevlig typ. Det  är en situation som händer en på femtio gånger. Ungefär. Och vi kastade bad som bara tusan.

Tilltalande som tusan

Höstlig uteservering. Åbo 19.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 262/364.

Människan är ett vanedjur. Det krävs lite extra för att bryta gamla mönster, också i den egna vardagsmiljön.

Idag tog fru Anita mig till fyra ställen i staden som jag inte visste om att ens existerade. Upplyftande. Som att vara turist i egen stad.

Men vandringen slutade i alla fall på min favoritbokhandel där jag hittade en nyutkommen fotobok på finska med bild- och textmaterial som var både konstnärligt tilltalande och dessutom substansrikt.

Lasse Kylänpääs bok "Linnuntie" (2015) handlar om fyra fågelarter: sånglärka, bofink, sädesärla och ladusvala - som han följt till deras övervintringsställen.

Idén är suverän och bildmaterialet helt enkelt magnifikt, i all sin enkelhet. Det är ofta "fåglar i landskap" som gäller, där de ofta är som en liten flugskit i landskapet - men på ett mycket tilltalande sätt. Det är just så som ögat ser dem i verkligheten.

Ladusvalorna följde han (via Malta - där jaktproblematiken exponeras) hela vägen  till Sydafrika.

Detta är en grepp som heter duga! Konstnärligt som tusan ...

Ett skamligt odjur

Vardagslandskap; gammal havsbotten. Pemar 18.9.2015.  Foto: Håkan Eklund. Nr 261/364.

Tittade nyss på ett dokumentärprogram om Bille Hoiday på teve och kan inte annat än känna förakt för det segregerade amerikanska samhälle som hon levde i, med FBI ständigt i hälarna. En stark svart kvinna som många i härskarskiktet inte gillade ...

Attityder som just nu blomstrar upp i Europa i kölvattnet till flyktingkatastrofen. Människan är ett skamligt odjur.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Billie_Holiday

"En av Billies högsta önskningar var att vara med i en film. 1947 gick önskan i uppfyllelse, och hon fick en roll i filmen New Orleans. Hon spelade hembiträde eftersom tjänstefolk på den här tiden i princip var de enda rollerna svarta fick spela."

"Omkring 1930 började Billie Holiday sjung a på lokala nattklubbar i Harlem. Hon använde sig då av namnet "Billie", taget efter filmstjärnan Billie Dove.

Hon upptäcktes därpå av John Hammond, som introducerade henne för Benny Goodman. Hon kom senare också att turnera med Count Basie och Artie Shaw. 1935 syntes hon tillsammans med Duke Ellington i musikfilmen Symphony in Black. Den unga sångerskan fick tidigt smeknamnet "Lady Day".

Billie Holiday saknade helt röstträning och levde på sin unika diktion och dramatiska intensitet. Mellan 1933 och 1944 gjorde hon över 200 skivsidor, men inspelningarna från den tiden lär hon aldrig ha fått någon royalty från. Bland hennes kända låtar och inspelningar märks bland andra "Body and Soul", "Strange Fruit" och "God Bless the Child"."