Skynda, skynda

Helsingfors järnvägsstation. 31.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

Enda bilden idag. Får duga.

Med tåg i mörker till H.fors i morse, sen skynda till Riddargatan för ett tidskriftsseminarium. Under sen eftermiddag fick jag bryta upp direkt från avslutande paneldebatt och skynda tillbaka till järnvägsstationen för att hinna med tåget hem till Åbo.

Hann ta några bilder innan jag bordade; trots medioker pangpåbild håller den "enbildomdagenprojektet" vid liv.

Tidskriftsseminariet arrangerat av Svenska litteratursällskapet i Finland (http://www.sls.fi/) var givande. Fick några nya intressanta kontakter. Vi diskuterade överlevnad och eventuell framtid för alla små (och olönsamma) finlandssvenska tidskrifter. Trots att vi svenskspråkiga bara utgör 5 procent av landets befolkning ges det ut ett 100-tal tidskrifter på svenska i Finland; vi vill trots allt leva 100 procent ...

Det vill säga:  ha tillgång till olika typer av litteratur, tidskrifter, dagspress etc. också på svenska i Finland. Som dokumenterar vår värld.

I de flesta sammanhang innebär mångfald stabilitet, så är det också i vår "kulturvärld". Det är bättre med många små än ett fåtal stora (tidskrifter). Den dag den kulturella mångfalden försvinner, försvinner också mycket av själen i det som vi kallar Svenskfinland.

Nr 304/365.

Vårkänsla i oktober

Stilla morgon. Friskala, Åbo 30.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

Fick vårkänsla under morgonvandringen. Lungt. Stilla. En värmande sol. Kacklande gäss på strandängen. Rester av dimma som lättade över låglänta marker. Glitter av vatten överallt i vegetationen efter två dagars regn.

Nr 303/365.

Stormen som inte kom

Vindbyar. Friskala, Åbo 29.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

Av någon anledning så gillar jag busväder, med hårda vindar, häftigt regn eller snöstorm. Det är något urtidsmässigt och primitivt över sådant, något som människan inte rår på.

I Söderhavet var vi med om många cykloner när det mesta blåste sönder och människor omkom, det var ju inget att gilla - men värdefullt att uppleva. Att inse hur vi människor ibland är ynkliga små kryp.

Skulle detta med busväder vara något som pågick hela tiden skulle jag säkert tänka och reagera annorlunda, men det är ju så sällan riktigt dåligt väder här i SW Finland. För det mesta är det ju bara så grått och trist under senhöst.

Gillar också att gå ut med hunden i mörker och hällregn, i regnkläder, som igår kväll. Då är det inte många man möter. Dessutom hade det lovats hårda vindar, men de utblev här på fastlandet. En del vindpustar i morse, det var allt.

Nr 302/365.

Ett stycke kustsvensk historia

Rejo Kelas installation "Det tysta folket". Suomussalmi 16.7.2010. Foto: Håkan Eklund.

Fick idag mig tillsänd en intressant liten krönika som tydligen ingått i Svenska Dagbladet hösten 2011. Kul att läsa om sitt eget folk när någon "utifrån" tycker till. För oss som språkminoritet i Finland (dock en del av en skandinavisk majoritet ...) är det ju vardag att leva i två kulturvärldar, den svenska och den finska. Själv ser jag det som en rikedom!

En missuppfattning som både rikssvenskar och "riksfinnar" har fått om bakfoten är att alla finlandssvenskar tillhör en fin elit; "svenska talande bättre folk" brukar många finnar säga. Visst finns det en finlandssvensk elit, liksom det finns en finsk elit - i Finland.

Men majoriteten av alla svenskspråkiga i Finland har sina rötter i kustland och skärgård, med fattiga fiskarbönder som stamfäder (som i tiden korsat havet från Sverige), och tillhör en helt vanlig medelklass som idag består av en massa olika yrken. Allt från busschaufförer, minkfarmare, bönder, mekaniker, vårdpersonal och fattiga kulturarbetare till en kritstrecksrandig affärselit och akademisk intelligentia.

I antal räknat är de sistnämnda en liten minoritet, men eftersom det är de som syns och hörs mest i medier tror många att det är just de som representerar alla "fina finlandssvenskar". Många s.k. finlandssvenskar (med fina efternamn/gamla adelstitlar) tillhörande "eliten" har dessutom sina rötter i Tyskland, Ryssland, Baltikum etc som under den svenska tiden etablerade sig som affärsmän/tjänstemän - medan de flesta är s.k. kustsvenskar (med skit under naglarna ...), med rötter i Sverige som etablerade sig längs kusten och i skärgården. I en tid då Finland var en provins i Sverige, småningom också med riksdagsmän i Stockholm. Okunniga populistiska landsmän sprider allt som oftast desinformation om att Sverige i tiden hade ockuperat Finland; alla som kan historia vet att det är populistiskt bullshit ...

Själv är jag en typisk kustsvensk från den låglänta österbottniska kusten där det aldrig förekommit någon större klasskillnad. En av mina stamfäder kom från Burträsk i Västerbotten, anlände till (min hemkommun) Oravais i början av 1700-talet för att söka jobb på Kimo Bruk (finns i min hemby). Han kom aldrig så lång som till bruket, några kilometer innan fick han jobb på en bondgård där husbonden dött. Inom ett år hade han gift sig med änkan, och blev därigenom jordägare - att vara bonde var ju status på landsbygden på den tiden.

____________________________________________________________________
Här är krönikan från SvD:

SvD söndag 27 november 2011

Förra veckan var jag åter på talarturné i svensktalande delar av Finland. Jag blir berusad av lycksalighet bara jag hör dem tala. Deras sjungande och lätt gammalmodiga svenska tungomål är nog det vackraste språket på jordklotet. Och samtidigt: när jag är här känner jag skam över oss ”rikssvenskar”. För sant är att vi totalt ignorerar de svensktalande i Finland. Som ju i århundraden varit en del av den svenska historien. Det finns en stor kultur på svenska i Finland. De skriver ivrigt på svenska i sina tidningar. De debatterar med hetta sina svenska rötter i det omgivande finska samhället. Men det struntar vi i. Vem bryr sig om Finland när det är Let’s dance på tv? Eller för att uttrycka det med den vulgära svenska som vi ofta talar på vår sida av Östersjön: vi ”skiter” fullständigt i det svensktalande Finland.

Många av oss vet inte ens att det finns ett svensktalande Finland. Eller varför. En finlandssvensk vän sade till mig: ”När jag är i Sverige får jag ofta frågan: hur kan det komma sig att du talar så bra svenska? Jag svarar: svenska är ju mitt modersmål!” ”Men som regel förstår rikssvensken inte. De har inte en aning om sin egen historia, till exempel de historiska banden mellan Finland och Sverige.” De svensktalande i Finland är en tämligen liten grupp. Man säger mig cirka 300 000. En minoritet. Hårt trängd från olika håll. Å ena sidan utsatta för tryck från Finlands motsvarighet till Sverigedemokraterna, de som ”kräver Finland åt finnarna”. Som på punkt efter punkt vill utrota ”det svenska”. Å andra sidan: tryck från det faktum att vi i Sverige fullständigt ”skiter i” (örrk) de hårt trängda finlandssvenskarna.

Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som... ingenting? Svensk arrogans. Svenskt högmod. Den svenska socialdemokratins och den svenska vänsterns ständiga förmåga att vara bättre på att lösa problem på andra sidan jordklotet än att lösa problem som finns i vår närhet.

Men det är inte bara den svenska vänstern som sviker det svensktalande Finland. Det är vi alla. Vänster och höger. Både Aftonbladet, DN och SvD. Vad beror det på? Är det ett uttryck för att vi känner beröringsskräck med vårt eget förflutna?

Vi står inte ut med att tänka på oss själva sådana vi faktiskt var, för inte så länge sedan: imperialistiska imperiebyggare,

Slavhandlare i Västindien, en mordisk krigsmaskin i 30 års krig i Tyskland, övermakt i Finland. Med mera. Ja, jag tror det. Vi svenskar står inte ut med vår historia. Därför försöker vi till exempel blunda för att vi har en historia på andra sidan det smala vattnet mellan oss och Finland. De är, som aposteln Paulus sade, en tagg i rumpan på oss.

För mig blir denna tagg i min svenskfinska rumpa allt mera påtaglig, för varje gång jag reser över till dem på andra sidan ”Pölen”.

Apropå det, Svensson: när var du senast på semester i Jakobstad? Varför är Thailand dig mera nära än Vasa och Nykarleby?

Göran Skytte är författare och fri debattör.

Till fots längs trafikleder

Exit. Åbo 28.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

Hade bilen på service på 45 minuters gångavstånd från centrum; bara hälsosamt.

När man är till fots hinner man studera människor, byggnader som passeras och njuta av sidensvansflockars silverklockor i oktoberskymningen.

Nr 301/365.