Något som vi inte rår på

En studentros, på väg till mottagaren. Åbo 2 juni 2012. Foto: Håkan Eklund.

Idag är det många som är besvikna på vädermakterna. Detta är ett veckoslut som många väntat på, när man kan fira sina studenter eller olika typer av yrkesexamina, och så är det kallt, blåsigt och regnigt efter en hel månad med sol och fantastiskt väder. Känns nästan som en senhöstdag.

Ibland brukar jag tänka att vädret är det enda som människan inte kan rå på i naturen, som kan få oss på knä. Och det är i sig ganska hälsosamt. Det mesta av det som vi har på jorden har vi på olika sätt fördärvat och tämjt, omformat  och anpassat till oigenkännlighet. Men se, när lågtrycken drar in - då får vi allt anpassa oss ...

En helt annan sak.
Kollade nyss in nyheterna på Rundradions (Finland) hemsida och ser att webbredaktören borde träna geografi. Den som är alert hittar snabbt felet; det gäller förstås den libanesiska hamnstaden Tripoli, och inte den libyska ...

Sonen Robert kom för två veckor sen hem från ett studiebesök i Libanon, ett land som han gillade skarpt. Och han gjorde mig uppmärksam på Tripoli i Libanon, där det ofta varit oroligheter.
__________________________________________________________________
http://svenska.yle.fi/artikel/2012/06/02/oron-sprider-sig-till-libanon

De syriska oroligheterna fortsätter att påverka grannländerna.

I Libanon har sunnianhängare som stöder den syriska oppositionen drabbat samman med shiiter som stöder al-Assads regim i Syrien.

Minst åtta människor dödades och 30 skadades i dag i den libyska hamnstaden Tripoli. Sammandrabbningarna började sent i går kväll och intensifierades i dag.

Libaneser har drabbat samman under de senaste veckorna, men dagens dödstal är det högsta på en enda dag i Tripoli. Oroligheterna väcker nu farhågor om att det instabila läget i Syrien sprider sig till det lilla grannlandet Libanon.

En historia

I skymningen utanför mitt fönster. Hirvensalo, Åbo 1.6.2012. Foto: Håkan Eklund.

Sökte ett dokument i skrivbordslådorna och hittade ett gammal julkort från Tasmanien, från NZ-vänner som vi i tiden lärde känna på Fijiöarna. Hittade en mejladress på kortet, försökte chansa - men mejlet kom i retur. Synd att mejladresser tenderar att bytas ut så ofta ...

Vet någon hur man hittar folk i Aussieland? Detta kivipar med det vanliga efternamnet Brown (och lika vanliga förnamn Allison & Matthew) finns det ju miljoner av. Finns det månne någon "Eniro"-motsvarighet i Australien? Vi har nog en snailmailadress, men har inte tålamod att vänta på sånt ...

Kommer plötsligt ihåg hur Matthew (efter att ha rökt lite väl mycket av det goda ...) på ett partaj försökte göra sig rolig på Finland, och ifrågasätta hur någon kan leva i sådana gudsförgätna avkrokar (ja, ibland brukar jag nog undra detsamma ...) som ingen känner till.

Då kastade jag in en liten motstöt och frågade om han kände till James Cook? Förstås, gjorde han - och undrade vad det hade med Finland att göra. Och se, då slog jag till med Herman Spöring från Åbo som var med på Cooks första världsomsegling och var med och ritade första kartan över Nya Zeelands kuster, med början i oktober 1769.

Spöring som var urmakare hade fixat ett navigationsinstrument (en kvadrant) som infödingarna på Tahiti hade pillrat sönder, det gjorde James Cook mycket glad, och han beslöt att namnge första ön de mötte. Det blev sen Sporing Island, en liten ö utanför nordön vid Tolaga Bay på östkusten i N.Z. Idag har ön fått tillbaka sitt ursprungliga Maurinamn.

Efter detta tystnade kompisen Matthew, och insåg att vi trots allt representerade Gamla världen och allt vad detta innebar. Och festen kunde fortsätta i den tropiska natten medan bränningarna från Stillahavet dånade i bakgrunden och palmkronorna rasslade ovanför oss i trädgården ...

____________________________________________________________________

Så här beskrivs Spöring på Wikipedia:

Herman Dietrich Spöring den yngre, född 1733 död 1771, var en finländsk naturvetare och urmakare. Han deltog i James Cooks första forskningsresa och blev på så sätt den första finländaren, som besökte Nya Zeeland och Australien.

Man vet ganska lite om den unge Spörings ungdomstid. Han fick namn efter sin far som var professor i medicin vid Åbo Akademi, vilket säkert medförde att han fick goda förutsättningar för en akademisk karriär. Man vet att han studerade medicin i Åbo, men avbröt i något skede sina studier och gick till sjöss. Han bosatte sig senare i London och fungerade där som urmakare. Han verkade också som sekreterare för den i England verkande svenske naturvetaren Daniel Solander.

När James Cook år 1768 begav sig på sin första forskningsresa, deltog även en noggrant utvald grupp forskare. En av dessa var Daniel Solander. På så sätt fick även Spöring en möjlighet att delta i Cooks forskningsresa, där Solander ansåg sig behöva sin sekreterare också under resan.

Under resan hjälpte Spöring Solander med naturvetenskapliga forskningsuppgifter. Han var en skicklig tecknare, så på hans ansvar låg bland annat forskningsresans vetenskapliga dokumentation. Urmakarens kunskaper fick Spöring också användning för, när han blev tvungen att reparera mätinstrument som medförts på resan.

Spöring besökte med Cooks forskningsgrupp bland annat Tahiti, Nya Zeeland och Australien. På återresan insjuknade Spöring i rödsot och dog ombord på fartyget i januari 1771. Han begravdes på Indiska oceanen.

När man tröttnar på att avbilda

Friskalaviken 30.5.2012. Foto: Håkan Eklund.

En av de viktigaste sakerna med att fotografera ofta och mycket är att man tröttnar på att bara "avbilda", och istället börjar experimentera mera. Nu menar jag inte att bilden ovan är något speciellt, förutom att den är tagen med 500 mm (i brist på fåglar ...), utan att jag tycker att den är vackrare såhär än bara "rakt på". Att "adda" lite formvärde, som Göran Segeholm kanske skulle säga (jag väntar på hans nästa bok, lär komma ut i september).

Och det var mycket intressant att senaste veckoslut lyssna på Heikki Willamo, och se hans nya bildstil, med massor av vald "oskärpa och rörelse", där man  mera anade motivet än läste av det på direkten. Nu satte bilderna ens egen fantasi i rörelse, när man drogs in i hans dunkla svartvita skog, där något djur mera kunde anas än ses.

Det var ju det som Terje H länge hade som ledtråd, om han bara kunde ha förädlat sin bildstil - och lämnat bort bildstölder och annan förljugenhet som inte öppet kunde redovisas. Som till slut blev hans fall.

Länge hade jag ett nyckelord som jag kort och enkelt kallade "terje", när jag laddade ner bilder i LR och hade "suddiga bilder" med på minneskortet.