Tänkvärt om fotografering

Åbo 19.2.2012 kl.19.10. Foto: Håkan Eklund.

Fortsätter läsa Galen Rowells sista bok (?) från 2001; upplagan jag köpte är från 2010. Rowell dog 2002.

I kapitlet "The Power of Participatory Photography" skriver han: "The key catalyst for all forms of creativity is to visualize oneself as an active participant rather than a passive observer. The jargon may sound modern, but the same idea is in an Old Testament proverb that warns: Where there is no vision, the people perish".

Sen fortsätter han: "Our education system favors those who passively swallow presented material and regurgitate it on demand."

Detta kopplar han ihop med fotografering och summerar: "When a passively educated person picks up a camera, he naturally expectes it to respond to the same set of rules he lives by. Creativity doesn´t work that way. At the most bacic level, neither civilazation nor photography is able to progress through passivity."

Intressanta tankar.

Ok, nu har det snöat i två dagar och det börjar mer och mer likna fjolårsvintern. Skillnaden är bara den att vintern ändå blir kortare i år, eftersom den kom så sent. Jag behöver bara kolla bloggdagboken för att se när första snön föll (som stannade), det var 7.1.

Åkte in till stan på kvällen, riggade upp stativet och tog några bilder i snöfallet, i sluttningen där vissa träd  är belysta.

Galen Rowell´s Inner Game

Utsikt från läsfåtöljen, lördag 18.2.2012, kl.16.30. Foto: Håkan Eklund.

Sitter med "Galen Rowell´s Inner Game of Outdoor Photography" (288 s) som jag hittade i H.fors.
Det är ingen lättläst bok men den är fylld med visdom. Betar av den med penna i hand, hittar mängder med kloka tanker, som jag försöker förstå.

"The initial act of visualizing a meaningful photograph has more in common with meditation than with professional skill. Strong personal vision is what National Geographic photographers and camera club winners have in common", skriver han

Lite längre ner på sidan skriver han om " --- commitment to the inner path, that the best outdoor pros seem to share. Without an energy source for empowerment, the most perfect inner path is as useless as  a Ferrari out of gas. You can talk and dream about its future all you want, but it´s not going anywhere until you fuel it and start moving."

Hittade några pusselbitar till

Nära riksdagshuset i Helsingfors. 17.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Besökte Brages pressarkiv i Helsingfors där jag hittade en del nya pusselbitar om fotografen Kaj Dahl. Fotograferade tidningsurklipp med den information som jag behöver för  tidskriften Skärgård. Enkelt, snabbt, billigt och bra.

Hittade i ett antikvariat två av "hans" böcker: "Finländska herrgårdar"  (http://www.ensipainos.fi/fi/historia/t_216) som utkom 1989 och  "Kungsvägen" som kom ut 1990. Kaj Dahl var fotograf och C.J. Gardberg författare. Böckerna är bra redigerade, allt i färg - och utgör typisk "torr men faktarik" sakprosa.

Kajs egna skägårdsböcker som utkom på samma förlag, är i mitt tycke mera unika och värdefulla - trots att förlaget gjorde ett betydligt sämre  jobb med dem ... och att recensionerna var sämre för de böckerna än de i färg.  Månne inte temat också hade sin inverkan; fattiga skärgårdsbor gentemot etablissemanget ...

Hittade också en liten bok om den svenska fotografen Hans Gedda. "Nuets ikoner" heter boken som  utkom i Lucida-serien "Scandinavian Photographers Classic and Contemporary" på Alfabeta bokförlag (1987). I boken finns ett 70-tal synnerligen intressanta och personliga porträtt av kända offentliga personer och konstnärer, bl.a. ett uppslag med president Urho Kekkonen på en sida och statsminister Olof Palme på den andra (tagna 1971 och 1986).

Sen hade jag min "mysstund". Hittade en lokal restaurang i närheten av antikvariatet, sökte upp ett fönsterbord, beställde in mat och öl, öppnade mina bokpaket, och började bläddra och ströläsa. Kan man ha det bättre en fredagseftermiddag?

Från min reprostudio

Utsikt från min mobila studio. Arken, ÅA. 16.2.2012. Foto: Håkan Eklund.

Använde några timmar till att reprofotografera gamla artiklar och s-v fotografier för kommande tidskriftsnummer. Hade riggat upp en tillfällig studio i en glastäckt "gångbro" mellan två byggnader, visade sig fungera utmärkt. Mjukt och bra ljus (mulet).

Är också lika fascinerad av hur lätt det är idag att spåra upp människor. Såg i en intervju i ett tidningsurklipp ur Hbl från 1974 att fotografen Kaj Dahl (dog 2003), som jag gör ett temanummer om, hade planer på att ha ett boksamarbete med en finlandssvensk journalist (Calle Hård) som jobbade för Expressen i Stockholm. Men eftersom KD själv skrev de skärgårdsreportageböcker som han sen kom att producera, blev jag nyfiken vad som hände med samarbetsplanerna. Varför de inte blev av?

Googlade en stund, hamnade på en gammal blogg som visade sig tillhöra en dam i Sverige som gjorde bokillustrationer, hade bl.a. gjort några för Calle H, som också gett ut några böcker. Mejlade henne, hon hade ingen adress men hänvisade till ett litet bokförlag. Mejlade dem, och där fick jag napp. Hittade Calle Hård i Indien, där han tillbringar vintrarna (somrarna på Holmön utenför Umeå).

Så nu kanske jag får svar på mina frågor.

Fick idag (17.2.2012) svar på min fråga, i mejl från södra Indien: " Fore semestern 1974, da vi skulle satta igang att intervjua folk pa Kajs bilder, bad jag att fa nagra manader tjanstledighet men fick nej. Expressen hade beslutat over mitt huvud att skicka mig som full time correspondent - gissa vart - till Helsingfors. Da skulle det inte finnas tid med nagon tjanstledighet. Varje ung reporter skulle ge sin hogra hand for att fa ett korrejobb, det var 2+1 ar, och jag tog det naturligtvis, inte minst for att fa tillhora utlandsredaktionen aven i fortsattningen, tidningens verkliga flaggskepp."

Historiens vingslag

Tidskriftsmöte, Restaurang Hus Lindeman, Åbo. 15.2.2012. Foto: Håkan Eklund.

Hade lunchmöte med kompisen Anders F angående nästa nummer av tidskriften Skärgård. Trots att denna restaurang bara ligger ett kvarter bort från mitt jobb, brukar jag aldrig gå hit - som jag kanske borde göra. Bara det att vistas i ett hus med historia känns mysigt, så att man riktigt känner historiens vingslag, dock kanske aningen "vardagsdyrt" för en fattig kulturarbetare . . . Här hade till och med Linnés lärjunge Pehr Kalm i tiden sin trädgård.

På webbplatsen (http://www.huli.fi/huvudsida) - skriver man så här om husets historia:

Restaurang Hus Lindman – från medeltiden tills idag

Då man stiger från Biskopsgatan in på gården till Restaurang Hus Lindman är det som om de gamla, värdiga lindarna uppmanade en att för en stund stanna upp och förnimma den historiska atmosfären. Domkyrkans klocka klämtar i bakgrunden och fåglarnas konsert fortsätter – precis som i hundratals år förut. Händelser och personer från de sista seklen finns samlade i denna korta historik. Ett intressant faktum kan vara att veta hur Hus Lindman och dess salar Browallius, Sibelius, Kalm, Gylich och Ekman har fått sina namn.

Hus Lindman är beläget på Biskopsgatan 15, vilket på medeltiden i den äldsta bevarade kartan över Åbo – sammanfattad av Gangius år 1634 – kallades Biskopsåkern. Knappt hundra år senare, 1732, besökte Carl Linné Åbo Akademi, och i samband med besöket kom Browallius på idén att föreslå att man på Biskopsåkern skulle inrätta Akademins botaniska trädgård.

Trädgården grundades år 1757,och som dess förman fungerade Carl Fredrik Mennander, professor i medicin, även känd som Linnés vän och elev. Tre år senare grundade Pehr Kalm - professor i ekonomi samt Linnés, Browallius och Mennanders före detta elev – en nyttoträdgård på området. Växter hämtade han   bl. a. från Ryssland och Amerika.

Åbo Akademis trädgård fördärvades i Åbo brand år 1827. Efter branden flyttades den botaniska trädgården och de växter som räddats till Helsingfors. Endast en ek, planterad av Pehr Kalm på 1700-talet, fick stå kvar. I denna dag står den stadigt på gräsmattan mellan Hus Lindman och Sibelius-museet på randen till Aura å. Som ett minne för Linné blev  även blåeld och sibirisk nunneört kvar på området.

- - -

Den nya epoken på Biskopsgatan 15 – restaurang Hus Lindmans tid – började år 2011. Sommarterrassen med 120 platser kommer att leva kvar som ett minne för den. Från den kan man beundra Domkyrkan som sträcker sig emot det blåa himlavalvet, Aura å som flyter sakta under Domkyrkobron och Tomasbron, och körsbärsträdgården som är planterad längs strandboulevarden.

Läsaren har nu fått en kort översikt i Biskopsgatan 15:s historia från medeltiden till öppnande av Hus Lindman 21.3.2011. Varifrån namnet Hus Lindman kommer är ändå oberättat.

Efter att ha slutit hyreskontraktet i början av år 2011 tog krögaren Henrik Ulfstedt reda på Biskopsgatan 15:s historia. Där framkom det att Åbo Akademi uppkallat byggnaden, för att hedra sin bortgångne professor i statsvetenskap, Sven Lindman. För att ära de som på sitt sätt lämnat sina spår i Biskopsgatan 15:s historia, namngav Ulfstedt restaurangen till Hus Lindman och dess salar efter Ekman, Browallius, Sibelius, Kalm och Gyllich.