Spillkråka som granne

I väntan på nästa matleverans. Kimo, Oravais 4.6.2011. Foto: Håkan Eklund.

Intressant att ha häckande spillkråka som granne vid fritidshuset uppe i Österbotten. Lärde mig igen lite mera om denna skogsekologiskt viktiga fågel som klarar av att hacka ut bohål ur friska tallar! Det är en prestation i sig. Dessa bohål kommer ju sen en massa andra arter till godo, beroende på placering och latitud. Hit ryms ju knipa, salskrake, skogsduva, hökuggla, pärluggla, sparvuggla etc. Och det är minsann inget överflöd på hålträd i våra renputsade ekonomiskogar.

Angående placering så hade jag ju inte väntat mig att spillkråkan skulle välja att hacka ut sitt bohål i den lilla skogsdunge som ligger granne med vårt sommartorp, det handlar ju om en liten skogsdunge ute i ett odlingslandskap. Och när föräldrarna kommer flaxande från "storskogen" ut över fälten för att mata ungarna, utsätter de sig för en extra risk - dvs. är synliga och  lätta byten för en rovfågel (ex. duvhök).

Den enda orsak jag kan tänka mig är att risken för predation av ex. mård är mindre i en isolerad skogsdunge i odlingslandskapet. Liksom tornfalkar har bättre häckningsresultat i holkar uppsatta på lador ute på fält, än att häcka i skog (som de tidigare gjorde).

Eftersom spillkråkorna var mycket högljudda när de kom för att mata, kunde jag inte låta bli att lägga märke till frekvensen: de matade ungarna ungefär en gång i timmen! Däremellan var det helt tyst. Och det var endast i samband med matningen som ungarna exponerade sig i boöppningen, däremellan kunde man har lurats tro att ingen fanns i boet.

Två gånger fotograferade jag matning, hade gömt mig under en kamoflageduk - och det funkade bra. En gång misstänkte nog ena föräldern något, kom väldigt nära, skrek och trummade vilt, precis som om den ville skrämmas (jag vågade inte svänga på mig och titta var den var). Jag tänkte att om jag får den näbben i huvudet är det kört ...