Upphittade på slagfältet

Svenska 24 punds kanonkulor, Westankärr gård, Kimito, sept. 2007. Foto: Håkan Eklund.

Äntligen har jag och min kollega Peter fått 108 sidor ombruten tidskriftstext till tryckeriet. Det handlar om tidskriften Skärgårds temanummer om 1808-09 års krig mellan Sverige och Ryssland, där den östra rikshalvan förlorades till Ryssland, dvs Finland. Jag är redaktör för tidskriften som utkommer med fyra nummer per år (www.skargard.fi) och som via olika temanummer dokumenterar den kustsvenska kulturen i Finland.

Eftersom kommande minnesår 2008-2009 kommer att uppmärksammas med en massa evenemang i Finland och (till en mindre del) i Sverige, passade vi på att göra ett temanummer om detta bortglömda krig. Där man kan läsa in sig på hur det egentligen gick till, och det är inte precis något som den dåtida svenska krigsmakten kan gotta sig åt ...

Kung Gustaf IV Adolf ledde det dåligt skötta kriget från Åland under sensommaren och hösten 1808, för att sen avpoletteras i en statskupp följande vår, av sina egna officerare.

Här ovan svenska kanonkulor från slaget vid Sandöström vid Kimitoön (70 km öster om Åbo) den 2.8.1808, som ryssarna vann. Kulorna har hittats i åkrarna runt Westankärr herrgård som då fungerade som stab för de ryska ockupanterna.

Bajsbild

Älgbajs, spångad led, Lappland. Maj 2007. Foto: Håkan Eklund.

Sitter och kollar in några bildfiler från en vårresa genom finska Lappland. Kan inte låta bli att reflektera över det stilistiskt vackra med älgbajs på ådrade och väderbitna plankor.

Låter aningen perverst, men när det gäller vår vilda natur gäller inte ett sånt ord längre - åtminstone inte på samma sätt som i vår egen tvåfota värld.

Det är också skojigt att kunna läsa spår i naturen. Idag är det allt färre som via spillning känner igen våra däggdjur. Våra jagande och samlande förfäder var experter på att läsa spår; i Afrika har jag blivit imponerad av människor som är synnerligen duktiga på sådant - många kunde t o m tidsbestämma när ett djur passerat ... via diffusa avtryck i sanden ...

Vilken art?

Okända svampar, Kimito oktober 2007. Foto: Håkan Eklund.

En orsak till att jag fotograferat lite med makroobjektiv är väl det att jag vill veta vad jag avbildar. För mig känns det lite konstigt att fotografera sånt som jag inte vet vad det är. Så är det bara.

Som detta med svampar; de är fina fotoobjekt - men vad är det för vits att fota en sådan, eller sådana, om man sen bara kallar den (dem) för svamp (ar) ...

Som här, jag har inte kollat svampboken - kanske dessa är lätta att artbestämma, eller också inte ... De växte på en björkstam, vid marknivån,  kanske någon vet vad det är för art?

PS. Honungsskivling har föreslagits (30.10).

 

Årets naturbild från Lassis naturstudio

I bildvinnarskogen, från Lassi Rautiainens fotogömsle i Kuhmo, i gränszonen till Ryssland. Foto: Håkan Eklund.

I går kväll utsåg enväldige huvuddomaren Frans Lanting från USA Årets naturbild i Finland. Det blev en bild som Lassi Rautiainen tagit just i de här trakterna (bilden ovan), vid 03-snåret i juli i fjol. Hans vinnarbild föreställer tre vargar som jagar bort en björn från matplatsen. En långsam slutartid har skapat en fin stämning i Rautiainens bild.

Här nedan finns en intervju med Rautiainen där han (på finska) berättar om hur bilden kom till.

http://www.mtv3.fi/uutiset/kulttuuri.shtml/arkistot/kulttuuri/2007/10/573857

Han säger att det var tur för honom att Frans Lanting var den som var domare, som själv tycker om denna typ av bilder. De flesta andra skulle troligen ha kastat den i skräpkorgen, säger Rautiainen (obs. när bilderna skickas in är det inte känt vem som är huvuddomare).

Årets naturbild i Finland presenterades under pompa och ståt på Finlandiahuset i centrala Helsingfors i går kväll, arrangör var Finlands naturfotografer rf. (http://www.luontokuva.org/)

Under veckoslutet höll föreningen sina höstdagar på ett hotell en bit utanför H.fors, jag var med  - och det var bildvisning från morgon till kväll under tre dagar. Helt underbart. Samtidigt presenterades många nyutkomna böcker av duktiga finska naturfotografer, min favorit var Jorma Luhtas nya bok om de myrhäckande pilgrimsfalkarna i norra Finland. Det tog honom 35 år att samla ihop bokens mycket imponerande bildmaterial. På förlagets hemsida  www.maahenki.fi kan man läsa om boken.

Under de svåra giftdecennierna på 1950-60 talen utrotades de klipphäckande pilgrimsfalkarna i södra Finland, det var endast den myrhäckande populationen i norr som överlevde. De har under det senaste decenniet ökat i antal.

Träffade också Dick Forsman som i höst gett ut en ny bok om rovfåglar, tyvärr bara på finska (www.otava.fi).  Han sade att det finns ett svenskt bokförlag som är intresserad av att ge ut den också på svenska.

En av de intressantaste böckerna som är ny på marknaden är en bok om Hannu Hautalas livsverk (på finska), där författaren berättar om Hautala via intervjuer av en massa människor som känt/känner denna levande legend. Hautala hoppade av jobbet som bilmekaniker 1970 för att bli naturfotograf på heltid, sen dess har han gett ut 40 naturfotoböcker som översatts till en massa olika språk. 2002 utsågs han till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet, och i år fick han en egen avdelning på 150 kvadratmeter vid ett naturinfocenter i Kuusamo.

Skampåle

Halsjärn och skampåle, Sagalunds friluftsmuseum, Kimito, okt. 2007.
Foto: Håkan Eklund.

Fotograferade en skampåle för nån vecka sen; en ruggig sak. Vilka tragedier och lidanden har månne denhär varit med om?
Först nu har jag haft tid att närmare kolla upp vad ex. Wikipedia säger om skampålen:

Skampåle var en pelare av trä eller sten, vid vilken förr förbrytare offentligen undergick så kallad schavottering, det vill säga utställdes att skämmas eller straffas med spö eller ris. Skamstraff avskaffades i Sverige 1855, och hade då sedan en tid minskat i omfattning. Tidigare skulle en straffpåle med halsjärn uppsättas vid varje tingsställe. De som stod där för att skämmas eller undergå kroppsplikt fick inte till någon del skyla sina ansikten och inte heller bruka sådan klädedräkt att de inte kunde kännas igen. Innan delinkventen uppdrogs på pålen för att tilldelas spö eller ris, skulle han förses med ett livstycke av läder, fodrat vintertid med ludet skinn och så inrättat, att det skyddade främre delen av kroppen, men att övre ryggen förblev fri.