Meteoritkratern

Söderfjärden, Vasa/Korsholm, juni 2007. Foto: Håkan Eklund.

Vid besök i Vasatrakten kan jag inte låta bli att göra en tur över den gamla meteoritkratern som länge varit odlingsbygd.

Här tillbringade jag många dagar per vår under de år jag bodde i Vasa; ett mycket bra flyttfågelställe under tidig vår. Och under hösten samlas tranor i tusental på dessa åkar, här äter du upp sig innan de  fortsätter flyttningen. Också svenska tranor från Västerbotten och Norrbotten kommer över Kvarken i september och sällar sig till de österbottniska tranorna här på Söderfjärden. Innan de fortsätter söderut i början av oktober.

Också nu när bilden togs fanns ca 100 tranor på en åker, troligen icke häckande individer. 

Och när jag stannade för att fotografera på ett annat ställe hörde jag en gammal bekant, en sjungande ortolansparv! En fågel som nästan helt försvunnit från vårt odlingslandskap.

Havet i väster

Oravaisfjärden under midsommarnatt, 2007. Foto: Håkan Eklund.

För oss österbottningar ligger havet i väster, det är det som till stor del format vår identitet. Den som bor vid havet har hela världen inom räckhåll; det är bara att sätta segel och sticka till andra sidan jordklotet. På egen köl om man vill.

Visst är det märkligt att Österbotten som ligger på västkusten heter vad det heter, och Västerbotten som ligger på östkusten likaså .... Men om man utgår från Kvarken, från havet - så ligger Västerbotten i väster och Österbotten i öster.

Bilden ovan är tagen i min hemkommun Oravais strax innan midnatt under årets ljusaste tid; dessa nätter älskar jag över allt annat. Med 500 mm på enbent stativ utanför Café Kaffestugan vid riksåttan (E8).

Kvarkens världsnaturarv

Replot, Korsholm - del av Kvarkens världsnaturarv. Midsommaren 2007.
Foto: Håkan Eklund.

På väg tillbaka till Åbo gjorde en jag tur ut till Replot för att fotografera för några tidskriftsartiklar i Skärgård om Finlands första världsnaturarv. Kvarkens landhöjningspåverkade brackvattensskärgård godkändes som världsarv i juli 2006.

Kvarkens skärgård i Finland och Höga Kusten (också det världsnaturarv) i Sverige ger en komplett bild av landhöjningsfenomenet. Avståndet mellan områdena är 150 km. Tillsammans är de ett unikt exempel på pågående geologiska och biologiska processer. Via landhöjningen ökar landarealen i Kvarken med 1 kvadratkilometer per år! Om 2000 år kan man gå torrskodd över Kvarken till Sverige ... och då har vi Europas största insjö norr om Kvarken!

Ljusa nätter

Sonen Robert, midsommarnatt på Pandrosbacken 2007.
Foto: Håkan Eklund.

Det har varit brådis, och allt bloggande har fått stiga till sidan. Men så är det ibland, det gäller att prioritera.

Tillbringade midsommaren med sonen Robert på torpet i Oravais, frun som kör så mycket till vardags föredrog att stanna hemma med hunden. Det är ändå 400 km från Åbo till Oravais. Denna midsommar var jag tvungen att ta  arbetet med ... Satt två dagar i bersån och redigerade manus/läste korrektur för sommarnumret av tidskriften Skärgård.

Egentligen kändes det inte som jobb att vara omgiven av (ännu) sjungande fåglar och pipen från hungriga ungar i holkarna som jag satt upp. Hade matande göktyta i en holk, svartvit flugsnappare i en annan.

Och på nättern satt vi vid brasan, ända till kl.03. Förstås ljust på dessa breddgrader. Solen gick ner tio minuter före midnatt, och upp igen vid halv fyrasnåret. Under mellanperioden fullt dagsljus; härligt.

Fläskberg

Valrossar vid Forlandsundet, 7 juni 2007. Foto: Håkan Eklund.

Kan inte låta bli att sätta in denna fridfulla bild av valrosshannar på stranden till Prins Karls Forland. De representerar den tillit som djuren här uppe i höga arktis har för oss människor, och som nästan kostade denna art livet. De var mycket nära utrotning när de äntligen blev totalfredade 1952.

Under min första Svalbardresa (2005) träffade vi på valrossar längs samma kust men längre norrut. Då var det tjock dimma och djuren var mera svårfotograferade.

I bakgrunden vårt flytande HQ,  m/s Stockholm.