I hornuggleskogen

Ekorrbär (Maianthemum bifolium) i hornugglans skog, Pandros, Kimo, midsommaren 2009. Foto: Håkan Eklund.

Det regnade på midsommarafton, och då passade jag på att bränna allt skräp som vi räfsat ihop under dagen. Och se, vad är det som hörs från skogen, jo - hornugglans mattiggande ungar. Hornugglan är en  art som lever ett mycket undanskymt liv, men som avslöjas av ungarna! De har ett tvåstavigt, utdraget, klagande "pii-eh" som enligt "Fågelguiden" hörs på 1 km avstånd; torde överensstämma också med mina observationer.

Sen var jag in i skogskanten flera nätter och dagar för att söka ungarna, men nej. På natten tystnade de när jag kom närmare, och då var det ganska dunkelt inne i den täta granskogen och svårt att se detaljer. Dessutom omsvärmad av hundratals myggor ...

På dagarna var de tysta, och då hittade jag ett kråkbo högt uppe i en gran, där hornugglan troligen häckat/häckar. Kanske var ungarna ännu så små att de fortfarande höll till i bobalen? Men de syntes inte nerifrån. Istället passade jag på att fotografera skogsväxter; finns det någon mera typisk barrskogsväxt än ekorrbär? De växer ofta i stora bestånd, i hela mattor som lyser vitt i den dunkla skogen. Ekorrbäret är en liten och späd växt; artnamnet "bifolium" betyder tvåbladig, och det är vad den är. Hela växten är giftig, också de röda bären som mognar senare.

Sista kvällen gjorde jag ett nytt uggleförsök, men nej. Försökte mig också på att fotografera morkullan som patrullerar över stugan och hornuggleskogen varje natt, men det var inte heller lätt. Avslutade med en sväng över åkrarna på andra sidan stugan, lyssnade på  nattliga storspovar, honorna är ju redan på flyttning söderut. Och då hör jag mattiggande hornuggleungar från en annan skogsbacke, ca 1 km från det första boet! Tyder på ett gott sorkår.

Får fortsätta sökandet om två veckor, vid nästa besök. Då har säkert ungarna lämnat boet.