Från tundran

Prutgäss (Branta bernicla) sträckande förbi Spithamnsudden, Estland. 29.9.2009. Foto: Håkan Eklund.

Stod i går morse en timme i hällande regn ute på Spithamnsudden, i lä för den hårda vinden (bakom ett betongfundament från sovjetimperietiden), sen började det klarna upp. Stod sen några timmar till och följde med hur molnformationerna och ljuset ändrade. Fotograferande.

Och hela tiden passerade flockar med sträckande prutgäss, bläsänder och bergänder förbi, oftast alldeles tätt över vattnet. Plus mycket annat. För en fågelbiten finns det knappast något lika fascinerande som att följa med fågelflyttning på fina lokaler. Spithamnsudden i västra Estland är just ett sådant ställe. Det arktiska sträcket svänger in mellan Spithamnsudden och Odensholm för att sen ta kurs på Dagö, Ösel och Gotland.

Två killar fanns på plats som räknade passerande fåglar, de har stått där sen juli - och skall hålla på till slutet av oktober. Deras noteringar hittas på www.eoy.ee/poosaspea. Hittills (1.7-28.9.09) har de räknat in 761 595 förbi sträckande fåglar.

Under fredagen (25.9) passerade 18 000 prutgäss, under lördagen 22 000 och söndagen 11 700. Under fredagen räknades 5000 bläsänder, under lördagen 10 200. På söndagen passerade 3700 bergänder - för att nu ta några exempel. De kommer alla från norra Rysslands vidsträckta ödemarker.

Men att fotografera fåglar hör nog till med jobbigaste som finns. Allt händer mycket snabbt, och att hålla kraftiga telen i hård vind och regn är inte det lättaste. Tur att det bara är en hobby ...

Detta är historiska spännande marker och hela Aiboland (det estlandssvenska området) tillhör mitt favoritområde i "närmiljön" (6 h från Åbo), här kan man kombinera fåglar/kultur/historia på ett mycket intressant sätt.

Annars: Spithamns by var en helsvensk by ända fram till andra världskriget, när estlandssvenskarna flydde undan röda armén till Sverige. Här en länk till en artikel om Spithamn under krigshösten 1941: http://www.rnhf.se/dokument/artiklar/hosten_1941_1.pdf

 Idag har många ättlingar kommit tillbaka och byggt sitt fritidshus i Spithamn, som är en enda stor udde. "Fågelskådarudden" längst ut, kallas av ester och finnar för Pöösaspea (= Buskudden); de känner väl ingen större förankring till den estlandssvenska kulturen, som trots allt dominerade Spithamn under 500 - 600 år ... De som levde där i generationer paratade alltid om Spithamnsudden, eller bara Udden.

Personligen tycker jag att det är synd att ornitologerna (också Avifauna inkluderad, som tillhör Sveriges Ornitologiska Förening) har valt att köra med namnet Pöösaspea. Först och främst gäller det bara själva yttersta spetsen av udden; massor av intressanta fåglar har setts i andra delar av udden, och då kan man ju inte säga att de obsarna är från Pöösaspea ... Stupid.

Träffade i våras en förvirrad engelsk dam som sökte Pöösaspea (såna skyltar finns inte, däremot nog skyltar till Spithami/Spithamn på estninska o svenska), hon var researrangör och hade engelska fågelskådare med. På kartor o skyltar står det ju Spithamn - och då borde väl det namnet duga, också för ornitologerna!!?

2009-09-29 14:12   Arne Bivrin

Som alltid läsvart, Håkan. Som svensk blir jag påtagligt generad över mina bristande kunskaper om svenskbygderna i Baltikum - och Finland också. Din och den länkade historien gör mig klart intresserad av att bättra mig.

Svar från Håkan Eklund 2009-09-29 18:02

Hej Arne, ja - man blir aldrig tillräckligt inläst på historia. Men sådana platser som man själv besöker, vill man gärna lära mera om.

Estlandssvenskar och finlandssvenksar är i grund och botten lika svenska som svenskarna i dagens nationalstat Sverige är. Den enkla sanning tycks de flesta i Sverige inte förstå.

Dagens nationalstatsgränser är betydligt yngre än vad dess inbyggare är; fråga skåningarna ... :-)
Det är krig och politik som dragit gränser, inte hur olika folkslag brett ut sig i geografin.

h. Hawk