Från farmors tid
Farmors blomma. Pandrosbacken, Kimo 4.7.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 186/366.
När jag svängde in till stugtomten på farmars och farmors gamla gårdstun, efter en månads bortavaro, lyste brandliljan kraftigt ut ur klorofyllen och det halvmeter långa gräset. Det är många år sen jag senast sett farmors blomma blomma, de flesta hade grävts upp och flyttats till olika gårdar under de decennier gårdsbacken stod tom och övergiven.
Men nu, nu var farmor där igen. En farmor som jag aldrig hann träffa, hon dog innan jag föddes (liksom farfar). Men ännu under 1930-talet, när farfars och farmors bondgård var en levande gårdsmiljö, skötte hon säkert om sin brandliljor. Blomman på bilden står intill den gamla husgrunden på den sida som vätter mot infarten.
Bara så kul att via en blomma få en återkoppling till tidigare generationer. Farfar dog i lunginflammation (!!) 1939, just innan vinterkriget bröt ut, när det ännu inte fanns pencillin! Pappa var då 12 år och brukar prata om den dystra hösten, när hela hans trygga värld gick över styr.
Det är på deras gamla gårdsbacke som jag håller till under egen fritid, där jag vid varje steg känner vibrationerna från den egna släkten. I sig den enda platsen i världen där jag hör hemma på riktigt (trots att jag trivts/trivs överallt ...).
(http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/lilia/liliu/lilibul.html)
"Brandlilja hör ursprungligen hemma i Central- och Östeuropa men är i Sverige/Finland en sedan gammalt odlad art. Den kan odlas i nästan hela landet och brukar påträffas förvildad eller kvarstående i närheten av bebyggelse. Varieteten saffranslilja (var. croceum) är vanligare i de sydliga landskapen. Första fynduppgift som förvildad är från Aspön i Södermanland och publicerades av Linné år 1761, arten finns dock omnämnd redan under 1600-talet (Nordstedt 1920).
Brandlilja odlas som prydnadsväxt. Den är en av våra härdigaste och tåligaste liljor och började odlas tidigt. Artnamnet bulbiferum kommer av latinets bulbus (lök) och ferre (bära), namnet syftar på groddknopparna i bladvecken. Arten har ibland kallats kejsarkrona, ett namn som numera bara används på arten Fritillaria imperialis.
Brandlilja är en flerårig ört med strödda blad och stora brandgula blommor. Stjälken är mörkgrön, vanligen nästan meterhög, med talrika långsmala blad som sitter strödda, utom de allra översta som bildar en liten krans under blomställningen. De övre bladen har ofta ärtstora violettbruna groddknoppar i bladvecken. Groddknopparna lossnar lätt och bildar nya plantor. Brandlilja blommar i juli med lysande orange blommor som har mörka prickar på insidan. Blommorna sitter mer eller mindre upprätta, vanligen kvastlikt, i toppen av stjälken, men ibland ensamma. Blomman är brett trattlik med upprätta eller något utböjda kalkblad och saknar doft. Frukter utbildas sällan och istället sprider den sig med groddknoppar."