Falkögat

Tornfalkunge (Falco tinnunsculus), Jeppo, Österbotten 25.6.2012. Foto: Håkan Eklund.

Fågelungar växer snabbt; under de vita dunen bryter de typiska tornfalkfärgerna fram. Om några dagar är den flygfärdig och redo för den stora vida världen.

Jag följde med mina lokala fågelskådarkompisar när de åkte runt och kollade sina tornfalkholkar uppsatta på lador i odlingslandskapet, och det blev många trevliga falkmöten.

Det är tack vara ornitologernas holkuppsättning som tornfalken har återetablerat sig i Österbotten. Idag är populationen i gott skick; tyvärr river bönderna sina ängslador i en allt snabbare takt (nya skördesystem gör dem obehövliga) - och med dem holkarna ...

Tidigare häckade tornfalkar i gamla kråk- och skatbon, men försvann nästan helt i samband med 1960-talets "miljögiftsera".  Rachel Carsons ”Tyst vår” (1962) var väckarklockan som förlöste västvärldens miljöengagemang, som ledde till ett nytänkande beträffande den förödande giftanvändningen (bl.a. via kvicksilverbetning av utsäde) i jordbruket.

I en 21-sidor lång artikel "Tornfalken i det österbottniska kustlandet - holkuppsättning nyckeln till återetablering" som jag skrev för tidskriften Skärgård nr 2/2003 berättar jag om hur det hela gick till när vi fick tornfalkarna att återvända. Jag var också med och satte upp de första tornfalkholkarna i regionen med Ralf Wistbacka våren 1984 (med modell från Holland), sen hamnade jag ut i projektjobb till Fijiöarna samma höst - och på den resan är jag än ... I artikeln berättar jag om mitt livs första ringmärkning, som råkade bli just tornfalk, i en holk, 16.6.1984. Ringnummer: S-097301, som jag sen aldrig hörde av.

Men Wistbacka & co fortsatte med holkuppsättningen i det svenskösterbottniska kustlandet. Idag finns det säkert ett 1000-tal holkar längs kusten. Ett praktiskt fågelskyddsprojekt som gett stor utdelning.