En obekant art för de flesta
Tillbringade förstamajhelgen med att lära blivande vildmarksguider känna fåglar, som inte är det lättaste. Sånt lär man sig inte under ett veckoslut.
Fåglar i naturen är något helt annat än i fågelboken, eller på alla fina fotobloggar och -sajter. I terrängen är de oftast långt borta, i storlek som "flugskitar" - snabbaste sättet att identifiera dem är vi lätet, men sånt tar åratal att lära sig. Minneskapaciteten är begränsad ...
Det viktigaste med en kort kurs är att skapa motivation och intresse för att var och en själv kan jobba vidare.
Trots delvis ruggigt väder hittade vi många nyanlända flyttfåglar, också vackra arktiska myrspovar samt en ensam rödspov. Och under tidig förstamajmorgon stod vi på ett berg inne i vacker tallskog där vi följde med trädpiplärkans intressanta sångflykt, från trädtopp till trädtopp. En art som tillhör de allra vanligaste i Finland (och Sverige), men som nittionio procent av befolkningen inte känner. En liten gråspräcklig doldis i skogsterräng.
Bilden från Högholmen på Hangö udd, Valborgsmässoafton 30.4.2023 - när molnen skingrades och solen kom fram. © Håkan Eklund.
Trädpiplärkan är väl ännu svårare att fånga med blicken än ängslärkan. Dess sång känner även jag igen, men tycker i likhet med skalden Birger Sjöberg att den är svår att observera.
"Då ljöd en sång från himmelen så skön som inga flera
Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera"
Enkelbeckasinen har jag aldrig sett men den spelade många gånger över myren. Ett läte utöver det vanliga.
Sten
- hawk