Grådaskig trötthet präglade presidentvalsoktetten i FST5-debatten i tisdags. Måste det vara så här?
Finland är inte en isolerad lekstuga. Varför är valrörelsen det?
Finland väljer utrikespolitisk ledare i tider av amerikansk omorientering, militärsatsningar och en tvivelaktig demokratisk utveckling i Ryssland, en finanskris som kan komma att styra Europa/EU i annan än mellanstatlig riktning. Iran skramlar med vapen i en region där olösta evighetsfrågor kastar långa skuggor in i europeisk vardag.

Presidenten ska bära fram Finlands röst i det här samfundet. Utgår vi från att Finland ska ha någon roll överhuvudtaget är presidentvalsrörelsen en rekrytering av megavikt.
Har valrörelsen levt upp till det ansvaret? Nej. Varför inte? För att den är mediestyrd och för att medierna inte vågar lita på att substans är nog.

FST-debatten var oönskvärt tydlig på den punkten. Man hade reserverat 90 minuter. Enkel matematik ger varje kandidat en snittid på drygt 10 minuter om man räknar bort programledarnas andel.
FST-redaktionen valde att strö den trotts allt knappa tiden över för många ämnen. Man sprängde in en miniönskekonsert (!). Och man regisserade infantila ”dueller” som inte fick en chans att leva upp till ordet.
Vem vinner på detta upplägg? Bland kandidaterna de/dem som har övat in behändiga fraser i ämne som ämne. I övrigt: ingen. För tittarna/väljarna var de 90 minuterna en pärs.

Presidentvalet är förvisso ett personval. Men när presidenten är vald har personen inget val: Det är utrikespolitiken, de internationella kontakterna, Finlands position i närområdena och världen, vår europeiska orientering och framtoning som ligger i händerna på presidenten.
Alla teveutfrågningar, alla tidningsintervjuer av megaklassen – all offentlighet kring presidentkandidaterna lider av överflödets olidliga likgiltighet. En utsjasad oktett släpar sig från debatt till debatt, upprepande samma budskap. En publik med förväntningar på sorterande substans undrar när debatten ska börja.

Det finns alternativ. Men de kräver ett medialt mod som inte verkar finnas. FST-redaktionen hade kunnat skilja sig ur mängden.
Man hade kunnat ägna hela tiden – 90 minuter – åt presidentens egentliga uppgifter: utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och försvarspolitiken. Alla tre vitt definierade så att mänskliga rättigheter och utrikesrelationernas mångfasetterade kontaktytor hade rymts med.

Det hade krävt andra insatser av kandidaterna. Längre resonemang som obönhörligt avslöjar när fraserna inte längre räcker. Intellektuella tankekedjor som visar vilken fond av eventuell humanism och andra kvaliteter som präglar kandidaterna.
Kandidaterna hade fått tala längre och mer ostört i för presidentämbetet centrala frågor. Det hade funnits tid för debatt värd namnet. Frasutbytet mellan kandidaterna hade ersatts av krav på kunnande.

Till sin hjälp hade redaktionen kunnat ha utrikespolitiska forskare och andra experter på internationella relationer.
I bästa fall hade tevepubliken bjudits på hisnande bågar och andra än de kända och upprepade infallsvinklarna.
Och viktigast av allt: Man hade synliggjort eventuella kvalitativa skillnader mellan kandidaterna.

Under samtalets gång hade väljaren därtill – självklart – fått en vink om kandidaternas temperament, nivå på kunnandet, val av prioriteringar, språkhantering och intellektuella nivå.
Det vill säga det som vardagen handlar om när man är utrikespolitisk ledare i ett land som har ambitionen att tillhöra något större än den egna tillvaron.
Varje tidning och varje Yle-redaktion har missat de här chanserna.

FST försökte sticka ut med ett gladare grepp – men fastnade i fjantdueller och musikalisk mimik.
Att leda ett lands orientering i världen är ingen glättig hantering. Det kräver intellektuella resurser och sociala färdigheter. Det är allvarets väg. Regionala kriser och en tidvis irriterad stämning mellan världens civilisationer kräver seriösa ledare.
Finländska väljare svävar nu i ovetskap om kandidaternas egentliga kvaliteter.

Finländska valrörelser överlag men den här i synnerhet har hakat upp sig på fragmenterad ytlighet som lämnar väljarna i sticket.
För att inte tala om de seriösa kandidaterna.