Det gällde att hitta boet
Vanellus. Åbo 23.4.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 113/365.
En obehaglig dag i urbana områden pga hård vind med en massa uppvirvlande damm och skräp. Stack efter jobbet ut till ett våtmarksområde för att njuta av vårens puls med testosteronstinna fåglar som gör allt för att sätta sprätt på tillvaron. Alltid lika njutsamt.
Jag nöjde mig med att sätta mig i gräset och låta en tofsvipa komma nära. En av mina barndomsfåglar från slättlandet i österbottnisk ådal och kulturbygd.
Minns alltid hur efterlängtad tofsvipan och storspoven var, som snabbt tog de första barfläckarna ute på åkrarna i besittning. Och hur vi småpojkar brukade söka reda på deras bon och ta en titt på deras ägg.
Se men inte röra.
Jag vet inte vad det berodde på, men under de första åren som ornitolog gällde det alltid att hitta fåglarnas bon (detta handlar om 1960-70 talet), det gör ju ingen numera (förutom äggtjuvar ...). I mina första fågelanteckningar hittas massor med bobeskrivningar, hur många ägg och hur de såg ut. Till vilken nytta?
Det mest exklusiva bo jag sett i mina gamla hemmamarker är från häckande gyllensparv (Emberiza aureola) vid Kimo åmynning i hemkommunen Oravais, alldeles nära det första fågeltornet som byggdes 1983. Åren 1984 och 1985 fick de ut 4 respektive 5 ungar. 1986 sågs en hane i början av juni, sen var det slut med det.
Länge häckade de på olika lokaler längs den flacka västkusten i Finland. Längst höll de ut i Limingoviken utanför Uleåborg dit 1000-tals brittiska ornitologer brukade vallfärda för ett kryss.
Idag finns det inte längre häckande gyllensparvar i Finland, som länge var den västligaste utposten för denna östliga art. Läste i Vår Fågelvärld för något år sen hur de fångas i 10 000-tal i Kina, under vintern och säljs som grillmat på lokala torg ...