Den stora skammen

Decemberregn över Johannesburg, 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det finns information som är motbjudande att ta till sig, där man verkligen får stålsätta sig vid läsningen. Sådant som handlar om krig, tortyr, övergrepp och mänskliga vidrigheter av alla de slag. Ändå är det viktigt att läsa och lära, för att förstå olika orsakssammanhang. Att inte låta sig luras av olika maktapparaters förvanskade propaganda, som det vita Sydafrika länge körde med.

Det som jag nu läser om Sydafrikas apartheidår tillhör kategorin där spykväljningar  ibland dyker upp mellan raderna ...

Det som de vita gjorde mot majoritetsbefolkningen i Sydafrika, tillhör samma kategori som Hitlers och Stalins övergrepp i Europa. Det fanns många miniatyr-Auschwitch i Sydafrika, ofta ute på vita farmer där poliserna utförde sin bestaliska dåd. Där skriken som ingen hörde försvann i bushen.

Egentligen var det Sovjetunionens och kommunismens fall som var ett av startskotten för apartheids fall: den vita aparheidstaten hade ju lyckats dupera hela världen med att de svarta (läs ANC) försökte göra Sydafrika till en kommuniststat och sen plundra de vita ...  som bara var avledande propaganda för att hålla sig kvar vid makten. Ett välkänt knep; idag har ju eptitetet kommunism bytts ut till terrorism ...
 Sen när det inte längre gick att skrämma med kommunism, gjorde president de Klerk den helomvändning (1990) som fyra år senare ledde till full demokrati.

Men många hade betalat ett högt pris för friheten, med Mandelas 27 fängelseår som ett exempel.

Så här berättar ett vittne (polis) inför Sannings-och försoningskommissionen som leddes av Desmond Tutu, det handlar om polisbrutalitet för att få en misstänkt ANC-aktivist att tala: "Detta svar verkade mer än något annat göra löjtnant Gideon Nieuwoudt så rasande att han bara tog ett järnrör och slog den gamle mannen flera gånger i huvdet, och när han gjorde det anslöt sig alla de andra ... Det enda motstånd han kunde göra var att skrika högt. Då bordrade löjtnant Nieuwoudt mig att kväva hans skrik, att jag skulle köra in mina händer i hans mun och hålla den hårt så att hans skrik inte kunde dra till sig några bönder i trakten. Jag och Piet Mogaoai kämpade för att kväva den gamle mannens skrik medan alla de andra som jag har nämnt gick lös på mannen med sparkar, knytnävsslag och käppar ... Medan löjtanant Nieuwoudt slog den gamle ett flertal gånger i huvudet med järnröret, la jag märke till att det sipprade blod ur mannens näsborrar och öron, liksom ur munnen. Jag såg hur ögonvitorna vändes upp i mannens ögon. Det var som om han svimmade eller höll på att dö. Slagen fortsatte oupphörligt tills jag såg den gamle ligga utsträckt på marken med blod över hela huvudet och ansiktet ...
Brutaliteten fortsatte, kapten Beeslaar tog fram mannens testiklar och pressade dem mycket hårt tills de nästan blev stora som golfbollar. Så slog han på dem med sin högra hand, mycket hårt. Jag såg hur mannen ändrades, hur han blev blek och blåaktig i ansiktet och hur det sprutade ut någon gulaktig vätska från hans könsorgan. Det var det brutalaste jag någonsin bevittnat under mitt helvetiska liv på Vlakplaas. "

Detta ett litet exempel på allt det som kom fram i Sannings-och försoningskommissionen under de år den samlade in material om övergreppen, för att sen ge amnesti åt alla plågoandar ... Plockat ut från Desmond Tutus bok "Ingen framtid utan förlåtelse".

Det skulle vara intressant att vet hur dessa vita (och svarta) myndighetspersoner och våldsmän mår idag?

Jag träffade faktiskt en ung vit kille på en bar i Johannesburg 1991 (jag väntade på flyg till Lesotho) som var polis (off duty) som berättade att våldet i hans jobb höll på att göra honom vansinnig ..., att han kommit till Joburg för att söka jobb som brandman. Då förstod jag inte vad det handlade om, dvs. vad en s.k. polis sysslade med i RSA, nu vet jag lite mera ...

2011-01-23 14:31   Billingen

En viktig påminnelse, som borde skicka en tanke inte bara till det förflutna utan till nuet. Tortyr pågår alltjämt, även i frihetens och demokratins namn. I Sydafrika finns spåren från Apartheid kvar, om än på en mer sociostrukturell nivå än som officiellt system. Hur många vita städare, servitörer och grovarbetare ser man?

Svar från Håkan Eklund 2011-01-23 19:56

Ja, det är sant. Det tar väl någon generation innan nån typ av "normaltillstånd" kan börja skönjas.
Också viktigt att journalistiken idag skulle ägna mindre tid åt "välfärdsdravel" och mera tid åt substansfrågor.

h. Håkan