Älskar det lokala
Mina lokala vänner i Gdynia. 10.6.2019. 10 juni 2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 161/365.
Först åkte jag taxi i tre timmar, till ett ställe som kommer att finnas i min bok som kommer ut under hösten, om ett ställe som plundrades av Röda armén i mars 1945, dotterdottern finns i Österbotten. En spännande berättelse - but a sad story. Som alla krigsberättelser är.
Sen var jag turist en halv dag, och gillade egentligen inte Gdynia som stad.
Sen hittade jag en liten lokal "pub" nära mitt hotell, utanför hamnen, 5 x 5 meter, men där alla kände varandra.
Ingen kunde engelska, endast polska o ryska, men Kimi Räikkönen kände de, och finski soldiers against Stalin ...
Jag blev en celebritet, och gick inte nykter därifrån. Marek, längst till höger i bild, bjöd på öl när det sinade i mitt glas, kostade 1 euro flaskan.
Och vi konverserade fritt på varsitt språk, bara så härligt. Jag har lärt mig från olika länder att man inte skall tveka att prata fast man inte förstår varandra, alltid snappar man upp något ord då och då. Det viktigaste är att föra dialog, med positiv glimt i blicken. Då funkar det. Ibland var de högljudda och jag snappade upp ord som Trump, Putin, Mick Jagger, Duran Duran, etc.
Hälften av kunderna var 70 + med hörapparat, andra hälften ca 30-40 åringar. Bl.a. en brandman som kom direkt från jobbet. Och det fina - alla kände varandra. När en ny kund kom in var det handskakning med alla gäster som gällde.
Bara så härligt. Detta om något är samhället, det lokala, när det är som bäst. Humant, medmänskligt.
I dörren står ägarinnan, Violett, or something. En kavat kvinna som kunde ta sina klienter. Gubbarna. Som byggde upp landet efter kriget, Gdansk och Gdynia hade ju bombats till smulor av de allierade. Sen blev de hunsade av ryssarna och kommunisterna i ett halvt sekel ...
Nu mår de bra, på ålderns höst. I fritt land, inom EU - trots att de styrande har sitt sätt att se på tingens ordning.
En halv liter gott öl kostade mindre än 1 euro. Rätt humant.