Alltså är vi till nytta för samhället

Här blev det nr 200. Somero 19.9.2017 kl.18. Foto: Håkan Eklund.

Det började en aprilkväll på Kullaberg i våras när Patrik Larsson och jag satt med en kaffetermos och följde med hur flitiga fotokursdeltagare sökte motiv i den halsbrytande terrängen.

Patrik berättade att han höll på att återuppliva sitt gamla ornitologiska intresse när han är ute i naturen med sin unga son.  Jag berättade om mångåriga far & son fågelresor när min son var i tidig tonårs ålder.

Patrik sade att han hade beslutat att försöka hitta 150 arter i Sverige under året, jag nappade på och drog till med 200, dvs att jag skulle försöka hitta 200 olika fågelarter i Finland under samma tid. Det hör till saken att jag aldrig brytt mig om att föra lista på "årskryss", trots decennier av aktiv skådning.

Redan från början beslöt jag att inte i onödan börja "kryssa" ("bonga" på finska), att endast "dra" på arter som jag visste att någon hittat i relativ närhet. Jag har alltid föredragit primärskådning, dvs. att själv hitta mina fåglar. Att gå till färdigt dukat bord är sekundär skådning, men ack så effektivt.

Då och då höll Patrik och jag kontakt för att kolla läget; han hade uppgraderat sitt mål till 200 när han märkte att 150 inte var alldeles svårt. Men sen börjar det gå saktare.  Jag hade 150 arter i maj, sedan har det tagit fyra månader att få 50 till.

I slutet av förra veckan gick Patrik förbi och hade 198 arter, jag hade då 197. Men nu har jag haft turen att plocka tre arter på två dagar, ett spontant möte i går (tretåig hackspett), och idag två "kryssade" arter: bergand i morse och svartpannad törnskata nu i kväll = 200, i ogräskanten på bilden ovan.

Det var ren tur att jag råkade kolla datorn strax innan jag lämnade jobbet, såg att en svartpannad fanns 1 timme norrut, insåg att om jag skyndade skulle jag hinna innan det blev mörkt. Jag hann nätt och jämt. Och jag skulle aldrig ha hittat fågeln om det inte stod en handfull skådare med tubkikare på en liten landsväg i det stora odlingsområdet! Dessutom gällde det en första kalenderårets fågel (som i princip ser ut som en varfågel) - som är lätt att missa. Samtidigt som jag hade min 200:e art i tubkikaren flög en rödstrupig piplärka övar (art nr 196, som jag hittade spontant den 12.9 i Vasatrakten).

Men av 200 arter är 190 sådana som är spontana, 10 arter har jag kryssat/bongat.

Nu skakar säkert många på huvudet åt dylika onödigheter. Så har jag också känt halva livet, dvs. skämts en smula över att springa omkring med en kikare ... Just så var också jag uppfostrad i en nyttotänkande agrar kulturmiljö, "onödigt" sade far. "Det ligger inga pengar i det där", sade han (och hade fel; jag har förtjänt en del på mitt fågelkunnande via kurser o.dyl).

Men som "mera vuxen" har jag insett att allt som gör en människa lycklig, hur löjlig aktiviteten kan verka för utomstående (om den är "sund" och inte skadar någon), är till nytta  för samhället. Samhället har nämligen mera nytta av människor som mår bra, folk som mår dåligt kostar.

Och förresten - att springa omkring med kameran i tid och otid, går under samma etikett ...

Men vi vet det alla: att fotografera ger positiv energi och är terapi i högsta potens.

Alltså är vi till nytta för samhället ...