EMAKS BETRAKTELSER 345/Lumen Print

Gammalt svartvitt fotopapper för mörkrummet, växter från trädgården, en kontaktkopieringsram och UV-ljus från solen. Så gör du en lumen-print. In och scanna bilden och sen kan du fixera den, varvid den bleknar en del och färger kan försvinna. Resultatet före fixering brukar bli bäst med mera färg. Fast i det här fallet med det gamla Kodabromide-papperet blev det inte så stor skillnad mellan före och efter fixeringen. Men bilden bevaras inte om den inte fixeras. Du kan se den i Tungstenbelysning t.ex glödlampor innan fixeringen, men när den exponeras för mera UV-ljus från solen så förstörs den efterhand. Vill man ha gelatinsilveroriginalet bevarat så är det alltså fixering som gäller. Här har jag även provat att redigera den ofixerade och scannade bilden i efterhand. Att kombinera analog teknik med digital går alltså utmärkt, och sen kan man ju göra utskrifter på ett snyggt papper också.


Lumen print, scannad och digitalt efteredigerad.



Lumen print, originalet scannat före fixeringen.



Papperet börjar mörkna ganska snabbt i solen. Belysningstid ca 1 timmme här, men det varierar beroende på tid under dagen och om solen skiner eller ej.

Använder man växter så kan utpressade växtsafter reagera med papperet och ge olika färger när UV-ljuset belyser det. Dessa "avvikande" färger försvinner i regel när bilden fixeras, så för att kunna bevara dom måste bilden scannas innan den fixeras och sedan sparas i digital form. Varierande färger kan alltså uppstå i originalet redan vid belysningen under glasskivan, och inte som jag gjort i första bilden; tillfört mera färg i datorn.
//

EMAKS BETRAKTELSER 344/Manipulation med kameran.

Oftast när man talar om manipulation, så är det frågan om att man gör något med bilden i efterhand som kan innefattas i ett förutbestämt begrepp som man valt att kalla manipulation. När man istället manipulerar med bildkompositionen i kameran, så brukar man kanske inte kalla det manipulation, även om det i praktiken fungerar så när man registrerar en tredimensionell bild på ett tvådimensionellt medium och på ett sätt som gör att ögat kan luras. Fast då är det nog begreppet synvilla som man använder istället. Om ni frågar mig vilken typ av lurendrejeri eller manipulation jag föredrar, så är det otvivelaktigt det senare. Men var och en gör som den vill, och inget är förbjudet så länge man inte försöker tillskansa sig pengar eller berömmelse genom att påskina att bilden är autentisk när den i praktiken inte är det. Tyvärr ser vi exempel på sånt titt som tätt. Och det är så lågt att man inte ens vill kommentera det.


Årstaberg, Stockholm - 2019 06 09.

EMAKS BETRAKTELSER 343/Små kameror för stora bilder...

Igår tittade vi på Anders Petersens spektakulära bilder (både till form och innehåll) på Liljevalchs. Många rejält stora printar med mycket struktur, svärta, korn och kontrast. Liten  Contax kompakt, fickorna fulla med Tri-X400, blixt rakt på och ibland extra ledljus i handen som hålls en bit från kameran. Upplättningsblixt även i dagsljus när så behövs.  Sen verkar han anlita en kopist/redigerare som gör bilderna i datorn och skriver ut dom i mindre format på papper, efter Petersens instruktioner och påpekanden. De mindre bilderna blir arbetskopior för projekten i fråga. Så kan man beskriva tekniken bakom bilderna. 

Nu gick det inte ladda upp originalfilen från mobilen så jag fick ta en skärmdump, men Petersens kamera är en liten Contax kompakt (han har säkert ett par stycken). Inte T2 som på bilden utan efterföljaren T3, med en 35mm ist.f 38mm, som har lite bättre närgräns (35cm). T3 är också något mindre och väger bara 235 gram mot T2:s 295 gram. Båda har lika fin optik och när man fotar med dom blir folk inte så ”rädda” för kameran ser ut som vilken amatörkompakt som helst.

Min fru gillar Christer Strömholm och när vi tågade in i de stora salarna på Liljevalchs, med väggarna täckta av de stora printrarna, så sa hon att ”det märks att han är inspirerad av Strömholm, men han gör inte så snälla och finstämda bilder som han.” Bättre än så kan man nog inte beskriva de här Stockholmsbilderna. De är råa, på gränsen till ”stygga” och  även ett till synes vardagligt motiv i normalt dagsljus , blir till en rå avbild när Petersen håller i kameran och gör bilden på sitt sätt. Svärtan, råheten och kontrasten i blixtljuset är så total att det nästan tar överhanden. Men ändå finns där en känsla som är omisskännlig. Närheten till människorna han fotograferar lyser fram, både den fysiska närheten med kameran och den känslomässiga. Petersen är på ett märkligt sätt inne i sina bilder och blir på det sättet en del av dom själv, inte bara en betraktare som så ofta annars med de flesta fotografer. Där ligger nog också styrkan i alla dessa översvallande bilder från Stockholm, och den del av människorna där som Petersen valt att gestalta på sitt eget speciella sätt.