EMAKS BETRAKTELSER 224/Svårt det där med berättande i tiden...

Visst, man tar ju lite bilder ibland på sina arbetskamrater, när det byggs om på jobbet mm. Eller när man får däcken bytta på bilen, när man går en runda i skogen eller tar en tur på byn. Vardagsbilder i all anspråkslöshet på sånt som händer och sånt man passerar. Kanske utvecklar man en bildsyn och en stil som känns igen? Kanske berättar bilderna något, eller kanske ger de bara en känsla? Att försöka vara någon slags berättare i tiden tror jag ändå är en rätt svår uppgift för en som inte pysslar med detta på heltid eller har förmånen att kunna arbeta med bidragsfinansierade projekt (typ Petersen). Det blir mest fragment man kan bidra med, inget genomarbetat. Men man hoppas i alla fall att bilderna man gör ska ge nån slags känsla. Som den man själv får när man ser bilden och tar den. Estetisk, sorgsen, vacker eller vad det nu kan vara?



Personligen fotograferar jag mest där jag är och står och rör mig, inget planerat eller förberett (undantag finns dock). Och jag har jag vant mig vid att se omgivningen i svartvitt, eftersom jag gillar svartvitt bäst. De moderna kamerorna kan ju också visa bilden i svartvitt på skärmen/i sökaren, och det är något jag personligen uppskattar. Idag på lunchen tog jag en 10-minuters tur med kameran utanför jobbet, medan lunchmaten värmdes i micron. Man hittar alltid nåt intressant om man tar sig tid att se sig om en stund och inte rusa iväg till nästa ställe. Jag kom väl ungefär 50 meter innan jag fann något som ögat fastnade på. Det blev några bilder som jag själv kände mig rätt nöjd med efter att dom passerat steg två, redigeringsprogrammet. Känns dom fina efter ett tag, så kanske de får gå genom det sista steget också, utskrift på papper...



//