EMAKS BETRAKTELSER 469/Några bilder som blev över...

Från ett av våra Stockholmsbesök nu i sommar. Det blev dagens arbete att sitta vid datorn och redigera bilder från scannade negativ som blivit över. Förbaskat blåsigt idag, blomkrukorna på pelargontrappan blåste ner. Ja då vill man inte gå ut, så det fick bli några timmar vid datorn istället. Mörkrummet får vänta lite. Jag har ju stått där nästan varenda dag sen jag blev pensionär. Man behöver vila lite från det också för att få samla energi.


Södermalm.


Gustavsberg.

Småbilds M42-kamera och Eastman 5222 motion film var det som användes här. Den bästa film jag någonsin använt för svartvitt för övrigt. Optiken är 35 och 50mm och från ca 1970. Brännvidder som man lätt trivs med. Och från innan den mera effektiva multicoatingen slog igenom. Men för mig passar det fint med det som fanns redan då.


Årsta.

Årsta.

Årsta.

Nu väntar jag på att vädret ska bli lämpligt för att ta bilder av min gamla gymnasieskola i Växjö, Teknikum. Den ritades av arkitekten Åke E. Lindqvist och togs i bruk 1966. Byggd i modernistisk stil. Varför den fångat mitt intresse nu beror på att den av föreningen Arkitekturupproret utsetts till Smålands fulaste byggnad, och då ska tävla om att bli Sveriges fulaste byggnad. Jag gick där i början av 1970-talet. Samme arkitekt har ritat grannbyggnaden Katedralskolan som stod färdig 1958. Den har blivit mera uppskattad för sin arkitektur och även fått ett eget avsnitt i "K-märkt modärna".

När man läser rapporter om läget för Covid-19 i Sverige, så blir man glad. Allt verkar gå åt rätt håll med kraftigt minskade fall och väldigt få avlidna. Tyvärr verkar inte flera andra länder se denna minskning, utan för många är det oförändrat eller t.om så att det ökar oroväckande. Det kan man undra över, för det är länder som haft betydligt strängare restriktioner än oss? Och nu har båda våra grannar Norge och Danmark ett sämre läge än oss vad gäller dödlighet och smittspridning per vecka och folkmängd. Ja vi får se var detta slutar, vi lär inte bli kloka förrän det är över, om ett eller två år kanske? Eller kan det i värsta fall bli så att vi måste lära oss att leva länge med detta, ingen vet säkert?
//